lotusblobban

I dagarna, fick jag ett erbjudan på att få en ny lägenhet. Det är ett hus med tre lägenheter i. Jag skulle få en vindsvåning på 87 kvadrat stort. Det är ett fint läge, och ett lugn ställe att bo på. Hyres värden som jag hyr rummet av, ville fråga mig först, innan den annonseras ut till andra. Han körde mig till stället i sin bil, och visar vart det låg. Men att inte den som bodde där inte var hemma, ville inte hyres värden bara gå in i dens bostad och visa ur lägenhetet såg ut, så vi var bara utanför huset. Det första jag fick i bilen, var ångesten och räddslan. Ska jag en gång till isolera mig i den ensamheten som tidigare, i en stor lägenhet och inte någon bryr sig om hur eller vad jag har det i den nya lägenheten. Innan jag kom till graninge, hade jag varit isolerat i fyra månader. Fyra månader av tysthet, ensamhet, ingen att tala till på hela fyramånader. Ingen att prata med, ingen som brydde eller fråga vad som går med en som jag. Jag bodde hos en som hade hus. Jag hade inget arbete, men jag väntade på att få något, men jag fick inget samtal även om de lovade att de skulle ringa när ett jobb skulle dyka upp. Dagarna var långa, mycke långa. Att från det att husägaren stack till jobbet på morgonen, till att den kom tillbaka på kvällen igen. Jag viste när den slutade, men att det drog ut på tiden, och kom allt senare för varge dag, och det blev senare och senare på kvällen. Jag tog mina promenader som jag alltid har gjort, och vänta att husägaren väl var hemma och tände i pannan, då kunde jag komma hem och laga mat till oss. Vi prata aldrig med varandra. Jag hade reklamutdelningen på heljerna. Personen kom ner i källaren, rökte en siggaret, gick igen därifrån och släkte som om den var ensam i hela huset. När personen lagt sig för natten, var det jag som fick se tv. Det sluta med att personen tidigt gick till sitt rum och hade sin tv på. Den kom alldrig mer ut den kvällen. Vi blev så ovänner på varandra, att jag var bered att misshandla den. Så mycke hat och ilska jag hade. Jag kände mig fullständigt utanför. Det var en process, som jag skulle lämna ställe utan att säga något. Men jag blev kvar till sista dagen. Då kom dödts stöten. Jag skulle på nåndag vara ut ur huset. Det var personen som köpte huset, och den skulle bo skälv där ensam. Min kropp brann som eld. Jag hade mer är 50% bränskada på kroppen. Det sved och värkte. Jag bad personen att hjälpa mig, men den brydde sig inte om hur jag mådde. Från den dagen, och framåt, finns det ingen kontakt. Jag saknar den, men jag tror inte att jag någonsin får träffa personen mer. Nu på den andra julen, tänker jag på hur det kändes. Jag har fått trösten, att det kommer inte att hända igen, men jag är inte säker på det. Den bränskada som jag kände, kan komma tillbaka igen, bara jag ser personen.
När jag försöker att skriva ner det som hände, finns det många stunder som jag tyckte var underbara. Men att det skulle bli så, det är dödstöten av vänskap och det som vi tillsammans hade varitmed om. Semester dagar i uddevalla, den tiden som vi tillsammans körde reklamen ut i alla konstiga vägar, den tiden som vi jobbade tillsammans i fyra månader, den sommar och värmen som vi fick, När vi skulle plocka svamp, och kom vilsen, auktionen som förde oss samman, fast jag inte vet vad som var vänlighet eller hat, de kvällar som jag kom med bilen, och att personen hade lagat något lätt på en bricka, när jag kom inanför dörren. Det finn så många minnen, och jag tycker mycke om personen. Jag vill inte vara utan den, men att den vill vara utan mig, är dens åsikt.
Nu inför jul och nyåret, vill jag att jag får kontacken tillbaka igen.
Jag skulle höra av mig, och tänka på om jag ville ha den nya lägenheten.
Allt låter så enkelt. I huset är det en kvinna som tycker om män. Det kan tyckas vara ett sätt att ta lägenheten, och besöka kvinnan. Jag tror inte att kvinnan är intreserad i mig. Det ska vara en som är 20- 25 år ungre i så fall. Sen vet jag vem det är i den andra lägenheten. Men jag ska nog inte tänka tanken på att besöka dem, hur mycke jag än vill. Den familjen är en annan historia.
När jag kom till graninge, var jag så trött och rädd för allt, att jag vågade inte röra mig i det gemensamma kök/tv-rummet. Men på ett mystigt sätt, var det som om jag kom till ett paradios. Ett paradis utan hat eller ilska. Ingen fråga varför jag kom till huset, ingen fråga en massa frågor om hur eller vad jag har varit med om. Det var skönt. Tänk, att få skratta, och släppa spänningen som jag hade den tid innan. Jag var trygg, sov som ett barn, tackar varje gång som jag fick bo kvar på graninge. Det var ett rum, men jag var inte ensam. Det var folk hela tiden i huset. Alla brydde sig, och fråga vart de var om de inte såg mig. Husvärdinnan, kom och undrade vart jag var. De hade inte sett mig på två dagar, och det var nyår, och jag mådde pyton den dagen. På skälvaste nyårsafton, skålade jag tillsammans med fyrvärkeriet ute. Jag tittade ut genom den enda fönster som fans på rummet och skålade. "Fan ta era gävlar och gött slut på detta år. Jag önska ett bättre år 2009". Jag ville bara vara ensam i mitt rum just denna stund. Det var en trygghet, men jag måste komma ner till de andra någon gång. Det tog imot, men jag tvingade mig ner till köket, till de andra. Och nu, ska jag ta den nya lägenheten eller inte? Jag vill prata om det, men jag kan inte prata med vem som helst heller. Ska försöka att få tala med en som jag vet att jag kan lita på. Sen avgör jag om jag vill ha lägenheten eller inte.

Vad som än blir, så blir det bra.
var rädd om dig

En dag hjälpte jag en tjej, som behövde ekonomisk hjälp, men att hon insistera att hon inte vill det. Det var inte stora pengar som det handla om. Men hon ansåg att det får gå som det gör. Jag tog saken i egna händer och hjälpte henne. Jag har inte mycke att röra mig på, men kan jag göra en tjänst och hjälpa henne, och att lindra nöden för henne. Tjejen blev mycke glad. Hon sken med hela ansiktet och ville betala så fort hon kunde, och det var inga problem med det. För kan jag hjälpa en som har det svårt, gör jag det med glädje. Tänk vad hon blev glad för det. Hon kom och slog armarna om min hals. Hon krama mig länge, länge och tackde för det jag gjorde, och säger att hon ska värkligen betala det så fort pengarna kommer. Det värmde mycke i mitt hjärta och kroppen. En så liten tjänst som jag gjorde, var ett stort för den som hade det svårt i denna stund.
 
Men varför den som vill utnyja den svage, lånar ut och inte betalar tillbaka när den har lånat pengar. Då kallar jag det att vara giri och egenkär.
Okej, att söka bidrag och även tjänar en massa pengar på annat håll, det får de skälva stå för. När de sen blir fast och kontrolerad för att de lura till sig extra penga. Ska det svida ordetligt.
Förr i tiden, vad det vatten och bröd som göllde. För om de har gjort något olagligt skulle de straffas hårt. Idag är det att ge dem en stjärna för att sen täppa till luckor, för andra som vill vara ärlig och tjäna på ett hedlig arbete med en riktig lön.
För cirka 30 år sedan, vad det populärt att söka bostads bidrag. Var och varanan hushåll hade bostadsbidrag. Så var de som inte kunde jobba på ett vanligt arbete.
Och den som har jobbat på en smutsig industri som har gjorde den sjuka, och hade förslitningar i axla och rygg, efter många långa arbets åren på samma industri. De fick sjukbidrag och andra bidrag som fans att söka.
En tredje del fuskade att de var sjuka, en tredje del hitta konstiga symtomer och orsaker på att de inte kunde ha ett vanligt arbete. Nu har systemet kommit på ett sätt att strypa det och nu kräver att den som värkligen är obotlig sjukdom. 
Men har en dödlig sjukdom som canser, då ska den sjuke ändå söka arbete.
Alla som har sökt bostadsbidrag men som inte var saningsenliga. De blev straffad och fick betala det som de har fått. Men den stackaren som inte har så mycke att röra sig med, Måste söka socialbidrag.
Det kommer att bli, att den som söker, får värkligen straffet att inte vara ekonomisk sparsam med det lilla som jag en gång haft och tjänat per månad.
Stort tack till alla som gör samhellet möjligt att inte kan leva mer. För om det blir som de styrande vill, finns det inte någon sjukförsäkring, a-kassa, bostadsbidrag, stimulansbidrag och andra olika bidrag mer. De jobben som finns, är bara till de som redan har ett jobb, eller att de bara går till de som lagen säger att de ska ha en skärlig syselsättning.
Som tack för det, får arbetsgivaren den bidrag. När den tidsperiod är slut, jag då var det bara att gå och ställa sig i arbetslösas kö igen.
Det finns arbete till alla, om jag bara flyttar på mig. Jag måste skaffa eget boende om jag ska jobba där. Och jag ska ha ett jobb för att få en bostad på orten.
Låter det konstigt?
Det tycker inte den som har sagt det. De andvänder ett utryck som, "vad är problemet". 
Vi övriga som inte får det som finns, får stå i en annan kör till olika soppkök för att få en bit bröd att äta och en varm blaskig soppa till.
Tyck nu inte synd om oss, som inte har så det räcker, Men nu i juletid, vore det bra att tänka på de som inte har så mycke som en bostad eller mat för dagen.
Detta händer rumt om oss och i svergie. Trodde att den svenska systemet var så bra, men vad hände. Vem tog alla pengarna som en gång fanns. Vem har ätit sig mätt på alla bidragen, och sen täppt till systemet så att det ska vara svårt att få något av denna välfärden som finns till för de andra som kommer efter och inte har något för dagen.

Jag oroas över att jag en dag inte har någon stans att komma till om natten. Att jag den dagen inte får vara där jag tidigare har varit och kämpat för om dagarna, att få dagen att gå utan smärtor och ångest i mitt psyke. Vänner och kolegor kommer och går på stället. Och hittar jag en som känner och hade en bra kontakt med, är jag som bortblåst. Men vad har alla tagit vägen? Varför ska det vara så svårt att hitta ett jobb, en som vill vara med mig, en som vill bo med mig, att hitta den som är den som jag har bra relation med.
Jag fråga en person om varför det är så. Jag fick som vanligt ett svar, att personen inte vet vad som gör att kolegor och vänner på en arbets plats gör på det viset. De kolegor är inte ärliga, de lider, men vet inte om det skälva. De juger och bedrar för andra och för sig skälv. De trivs värkligen inte med det, men försöker ändå inte göra något som är rätt. Men det är mycke vanligt att det är så vart man är, på jobbet eller i olika föreningar. För det skulle inte vara så om inte det var att hitta felen för att stävdga sin trygghet och det som man har som kärast i livet.
Jag kunde inte fråga mer i ämnet, men det kommer mer i ett annat ämne.

Vad är det som gör att folk har så bråttom. Det är visserligen julen som allt närmare kommer. Alla förväntningar på att få den finnaste julen som de inte hade tidigare. Extar arbeten och pengar som ska tjänas in och sen handla för en helg som vara ett par dagar. Jag firar ingen jul. Det gjorde jag i yngre åren. Då var det jul. Alla samlades och delade på vad som fanns på borden. Mormor som kom från oxelesund, var kvar hos oss i nästan en månad. Jag och mormor, var mycke goda vänner. Jag skände ett stort stöd och kärlek av henne. Då när hon skulle hem igen, var det tomt efter henne. Nu är det en pers som jag inte kan bli opåverkad av.
Förra julen och julafton, var jag på graninge, kollektivet. Det var mycke bra. Vi blev bjudna på julbord och fick även en julklapp. Hyresvärden kom på skälvaste julafton till oss. Det trodde jag inte att den jag hyr rummet av, skulle bjuda på julbord, men det gjorde han. veckor innan, kom det en julgran in i huset. Vi fick klä den och plasera den på ett bra ställe. Det var en så fin gran, och när ljusen lyser på granen, doften av barr, då var det jul. En sån jul känner jag frid med nostlgin sen barna årenen. Det året var ett vist med julen. Året före det 2007, Var det jobbigaste året som jag hade. Jag blev ut kastad från ett ställe som jag trodde jag fick bo kvar hos ett bra tag. Jag trivdes mycke bra, och att det var planer på att förändra på tomten och med huset, men det var ett rent helvete istellet. I september -07, var det så hatiskt, och spänt att jag fick välja. Endera fly eller stanna kvar som ett vackert lik. De dagar, veckor, månader. Var ett helvete. Jag saknade personen, men den ville inte veta av mig. När jag får beskedet att jag inte är önskvärd, då kommer nästa pers. våren 1987 i föräldra hemmet, ville inte mina föräldrar veta om mig. Fick göra så gott det bara går. Jag hade tankar på att sluta livet som ett vackert vrak. För ska jag leva som bohem, ingen ström, inga kontanter, ständigt  vara på spänd, rädd och isolerad från folkligheten. Ständigt ha en rutin på dagen, som gör att jag orkade uthärda dagen. På kvällen lysnade jag på radio. Det går inte att ha tv, eftersom jag inte hade någon ström i där jag bodde. För att ladda ström till mobilen, var jag till en hamburgebar i stan. Jag köpte kaffe, och satte mig så att jag hade en kontakt på väggen. Det var att plugga in mobilen till el-nätet, och vänta tills den var full laddad. Mörkret kom allt fortare och natten var längre. Där i mitt bohem, hemmet. Årdnade jag så att jag fick ljuset från ute lampan. Laga mat på gasol spisen. Handlade så mycke jag behövde för dagen. Inget överskott av lyx och sånt som inte klarar av att vara i rumsvärme. Våren 2008 blev jag vräkt. Jag fick ingen hjälp, och jag skulle bo ute enligt den på soc. Jag packade bilen och tankade de sista kronor som jag hade, och jag åkte min väg. Vad som sen hände, är en annan historia. Nu två år senare, tänker jag på vilket liv jag hade. Jag är glad att jag har detta ställe att bo på. Jag är glad att jag har ett ställe att komma till varje dag. Men en dag, blir det att jag inte har det som jag har fått. Att jag kommer att vara en uteliggare, som inte har en bostad eller något att äta om dagen. Var det meninge med det, att jag, vi, alla ska tänka på vad bra vi har det. att även detta år ha mat på borden, vänner kommer, tommten kommer, att få samlas och njuta av det som vi har kämpat så i ett helt år för att få det så bra som vi har det. Nya året kan vi jobba på löften, och det som vi har varit efter med åren innan. Att sluta röka, sluta spendera alla pengar på saker som man inte har någon nytta av. Kanske byta jobb när det är en lågkonjetur och brist på arbete till alla. Betala skulder som ligger och har en dålig status.

Lova inget som ingen kan hålla. Jag lever och är för dagen. Jag älskar och njuter av det jag har. Jag söker och avvaktar när tillfällen kommer. Men att fira jul, som vi gjorde då när jag var yngre, gör jag inte mer.

Var rädd om dig, du är unik och det finns ingen som är två av.

Kan man älska en person så mycke att det gör ont i hela kroppen?
Jag gör det, och jag längtar, väntar och sörjer en hel del efter denna person. Vi har vetat om varandra i mer än 40 år. Men att vi inte kunnat leva tillsammans som jag ville. Den första kontakten var 1961. Det var ett mycke kort umgänge som vi hade då. 1987 det var ett spännande år och ett möte. Vi bestämde en plats på en parkering i stan. Jag från Säffle vill åter knyta den kontakt som då var att vi blev placerad på olika håll. Jag som haft olika boende, medans personen boende var på en och samma plats. Jag hade redan då bestämt att inte tappa kontakten med denna underbara person. Vi hade en mycket tät och intensiv telefon kontakt med varandra. Vi pratade om allt. Det var den tid som hade hänt när vi inte var tillsammans, framtidens planer på vad som skulle vara. Jag blev mer och mer förtjust av den underbara personen. Vi hade samma smak och åsikter, vi tycke om det goda i livet och ville verkligen värna om varandra på ett sätt som ingen trodde att man kunde göra. Med tiden blev det längre mellan kontakterna och tillfällen. Jag sörjde mycke och saknade att personen inte vara kvar. Att jag tappade kontakten och hade ingen tjangs att göra det som jag skulle vilja.  Personen lever i dog mod, men om personen hade det så bra som jag trodde, kan jag inte ge svar på. Det bara blev så. All den kontakten försvann och jag fick annat att tänka på. Jag fick familj och barn, men, och åren bara går. Så med åren hade jag funderingar på vad som hade hänt den underbara person som jag en gång hade en sådan intensiv kontakt med. Åren går, barnen växer, och familjen har blivit äldre. Men saknaden är lika stark om inte starkare med åren. Det tog ca 20 år till. Mobilen pep och meddela att jag hade fått ett meddelande på mobilen. Jag öppnade meddelandet, läste det, och ser namnet på personen som hade skicket meddelandet.

Det var en vinter dag. I sms, ett står det, ”gott nytt år och god fortsättning på det nya året”. När jag läst det, tappade jag luften och kraften i kroppen. Jag var på jobbet i hemtjänsten, och var hos en vårdtagare i dens hem. Det var kväll vid sex tiden. Glädjen och choken kom och jag ville bara ut från vårdtagarens hem för att läsa meddelandet igen, och igen. Jag sitter i bilen, alla tankar och all önskan och längtan blev en otrolig lycka. Personen ville verkligen ha kontakt med mig. Jag måste bara svara personen och visa att jag verkligen, fortfarande vill ha kontakt med personen. Det blev många och långa medelanden som vi skickade till varandra. Jag var ivrig att få besöka och hälsa på personen som jag har längtat så, länge. Den kvällen har jag inget minne vad som hände mer. Men kvällen flöt men så kantigt, vidare. Jag ville bara får prata med personen igen.

I denna stund och detta medelanden, var det en otrolig glädje. Denna gång hade jag bestämt att jag inte skulle tappa personen, så lättvindigt. För nu har jag en mobiltelefon och jag kan ringa och skriva hur mycke jag någonsin kan, som jag inte kunde för 20 år sedan. Dagar och veckor flöt i en dimma. Vi var nästa ständigt och i någon form av kontakt med varandra. Senare på kvällen turades vi av att ringde till varandra och talades vid i flera timmar.

Jag blev bjuden hem till personen i dens hem. Eftersom jag inte hade bil, skulle personen komma och möta mig på järnvägstationen. På tåget var det en förväntan, en längtan och en glädje. Att äntligen kan jag få svar på det jag hade som jag undrade över, och att personen som säkert hade en del frågor skulle få svar av mig. Denna tåg resa mellan Säffle och Karlstad, var lång. Tyckte det tog allt för lång tid att få komma fram. Det brukar inte vara så, men när jag för en gång skull få träffa och umgås med personen, var väntan allt för lång. Det var en ny upplevelse. Att för en gång skull få vara hos personen i en helg, att kan umgås och prata oavkortat hela helgen. Natten var svår att somna. Där i sängen hade jag många tankar på varför det blev som det blev, och var tiden hade tagit vägen, vad som gjorde att den tidigare kontakt plötsligt bara upphörde. Viste att jag inte kan komma tillbaka i tiden för att leva upp den tiden som jag har mistat och inte fick vara med personen. Alla frågor om varför, var en plåga. Vad som gjorde att vi hade skilda liv, varför vi på olika ställen bodd 6 mil mellan oss. Det var inte bara att springa emellan och hälsa på som jag ville. På morgonen var en underbar morgon. Efter som jag hade svårt att sova länge, var jag uppe tidigt. Jag tyst och stilla satte på tv, n och kollade som fanns. Medans personen sov en törnrosasömn, var jag bara stilla och tyst. När personen vaknade, var det frukost. Inte den som jag var van med hemma. Tänk ny rostat bröd, två ägg, pålägg av olika slag och en stor kanna ny brygd the. Det är inte något märkligt med det, men att bli serverad som gäst och nära blodsband har en stor betydelse.  Jag vågade inte gå omkring i lägenheten och spionera på vad personen hade i sina gömmor. Det blir en försiktighets sak som jag gör när jag inte är hemma. Den lördagen skulle vi ut till stora staden och handla. Personen frågade vad jag tycker om att äta och dricka. Men jag är inte den som har så stora krav på vad som bjuds. Jag är mest nöjd på att äntligen få vara hos den undrbara person som jag har längtat i så många år som det har gått. Timmar och dagar går så fort, att jag inte hinner med det som jag skulle vilja. Då var det dags att åka hem igen. Personen körde mig tillbaka till stationen. Vi väntade på Perongen, och att tåget skulle komma, och den kom. Jag kramar om personen hårt och länge. Jag ville inte släppa taget om personen. Vi kommer att höras på telefonen under veckan, och när det är helg, skulle jag få komma tillbaka igen.  Smärtan och längtan, när tåget började rulla. Vinka så länge det bara någonsin går, och sen sätta mig ner på min plats, för en resa hem igen. Väl framme, så ringde jag till personen. Jag berätta att resan gick bra. Att jag snart skulle jag vara hemma och inne igen.

Den tjänslan och perspektiv, går aldrig att åter uppleva. Men att jag har den sorg och saknad, är jag troligen ensam om.
Ibland skulle det vara ett sätt att komma vidare, om jag hade en plats att besöka, när jag mår dåligt och sorgen är som starkast.
Det är inte så att jag önskar personen död, men att jag skulle vilja få komma och lämna den sorg och smärta som jag har och bär på.
Det är ingen som kan hjälpa mig, för att jag ska må bättre. För att slippa bry sig, är det lätt att säga, att jag ska söka samtal med en psykolog.

Hur det blir med det, är en annan historia.
Var rädd om dig, du är unik.

Vad kul det är att förbereda en text och sen tanka över den senare på nätet.

Att ha drömmar och förväntningar om saker som skulle vara en lättnad. Men jag har märkt, att när jag har det, då är längtan slut. Som matrielt sett, finns det massor som jag skulle vilja köpa och ha hemma. Men när jag väl en gång har köpt den nya och något dyra tingesten. Ja, då är det inte lika spännande längre. Men att jag saknar det som gör att jag vill leva. Den dagen som den önskan kommer i uppfyllning. Ska jag vårda den och verkligen visa att jag verkligen älskar detta väsen. För som jag har det nu, är inget att leva för. Men jag måste kämpa och söka vart den är. Detta väsen har gömt sig och jag är på jakt för att hitta den. Jag på olika sätt kontrar, lockar och på olika sätt försöka att hitta det gömda väsnet. Men jag hittar inte det som jag söker efter ännu. Det är ingen hemlighet, men jag tycker det är obehagligt att öppet prata om det. Men på sajter och i skrift, går det bra (hitils). Jag får den uppfattning att kvinnor inte har det som männen har. Att hur lätt det är för kvinnor att bara välja och vraka bland männen, medans männen få tar det som kommer som ett erbjudande. Vi vill verkligen ha det bästa, men jag hittar inte den som jag vill ha. Och kvinnor är oftast upptagen när jag tror att äntligen är hon framför mig, den underbara kvinnan. Jag har träffat en del kvinnor som är singlar. Men då är det annat som gör att det inte klickar. Att osäkerheten och väntan, tar död på spänningen. Att jag inte uppvaktar henne tillräckligt. Gör jag det, tolkas det som att jag är svart sjuk Eller att på första dejten, komma med hela släkten för en dejt. Sen påstå att det inte klickade. Är en dålig ursäkt. Att betala den notan och sen bli blåst på konfekten. Jag ställer samma fråga är det som gör att jag, just jag ska våndas och pinas för min längtan och läggning. Det kom på tal, vad svårt det är att hitta denna man eller kvinna. Och att är det en man eller kvinna är den som är intressant, är upptagen. Har fått rådet att jag ska raka mig, klippa håret kort, klä mig sportig och modern. Då skulle kvinnor komma som klasar för att vilja ha mig. Men vilken falskhet. Inte ens den kvinna som sade det, ville inte ha mig. Men facit i hand, har jag rätt. Kvinnor är kräsna och det är de som gör valet.

Det finns också kvinnor som tycker om att vara ensam. Men samtidigt säga att hon var ensam och det var ingen som kom och hälsade på henne. Ska jag ha kakan, och även äta den med gott samvete.

Det var en kvinna som jag gillade. Hon var en som jag. Tänkte och tyckte som jag. Var inte den som skulle ha det sista i kläd väg. Hon var ekonomisk men kunde verkligen njuta av det goda utan att skämmas. Det var den bästa tid som jag hade medans hon var kvar. När hon inte skulle komma mer, skulle hon ändå besöka mig. Hitils har hon inte kommit. Hon kommer nog inte heller vad det lider. Jag saknar henne, men hon var upptagen och har en familj.

Som jag tidigare har skrivit, att jag har hittat en kvinna som har psykiska problem. Men jag vet inte vad jag ska göra för denna kvinna. Har besökt henne ett antal gånger. Men jag mår så illa, att jag bara vill bara hem. Hon och jag skriver till varandra, men jag känner inte för henne. Då är frågan. Ska jag ge upp, strunta i att det finns kvinnor kvar, låsa in mig med en dator och bara vara uppkopplad på nätet. Som de som skåp super på fritiden och även sköta sitt arbete, ska jag också göra.

Jag har skrivit till en och berätta, att jag känner mig inte för att pinas mer. Men jag har ingen plan på att korta pinan, men att jag känner på mig att dagen D kommer allt närmare. Har jag ingen att bry mig om, ge det som gör att livet är värt att leva, varför ska då jag då pinas i min ensamhet. Tankegängen kommer och går. De är starkare. Har jag en meningsfull sysselsättning, då är inte tanken och planen så stark.

Jag hoppas verkligen att det kommer en som en som vill ha mig, och att jag vill ha henne.

 

Det var en del, och mer kommer.
Var rädd om dig.

Nu har jag en dator.
Det var en del som måste göras, men med stort tålamod, många timmar klara jag allt
Nu jag kan på fritiden skriva det som jag inte hade tid till tidigare.

 Funderingar om framtiden.
Som ni läsare vet, har jag en del som jag vill ska publiceras. Så nu var det bara att spänna bältet och resan kan börja.
Jag vill önska er en trevlig stund på bloggen.

 I dessa mörka tider som är nu i november, har jag många funderingar på vad jag ska göra när sola tiden väl är över. Ska jag städa och som lokalvårdare tro, torka och göra det som många av städerska gör om dagarna. Det sägs, att finns inte dem, skulle Sverige bada i skit. Ska jag jobba i butik och stå i kassan och ta betalt av kunder, eller vara butik värd. Kan det finnas annat som jag kan göra om jag inte har den utbildning som kräver?
Det gör det säkert. Men att verkligen hitta det som jag har nytta av, som kan bli en sluss vidare från sola till ett riktigt jobb till min person
Jag vet inte vad jag vill ännu. Men att ta jobbett i Norge, är för mig en risk i min ålder. Det skulle jag göra när jag var ung och rask. Inte i min ålder nu.

 

Orättvisor

På sola var det en som tyckte att den jobbar för många timmar i kassan. Personen ville att jag skulle komma och avlösa personen. Jag blev förbannad. Jag sa, ”tycker du att det är för många timmar i kassan, är det bara att sluta”. Jag kan hjälpa dig, så du slipper stå alls i kassan. Personen med ilska gick tillbaka till kassan, jag kom kort efter och sa till de båda personer att dra. Då har de hela två timmar ledigt innan de slutar för dagen. Vi övriga som jobbar och inte klaga på varför ingen ställer upp är det ingen som ser. Skulle jag klaga, var det bara att sluta på plats. Jag har då inte fel, när jag skriver så. Var det på en vanlig butik eller ett köpcenter, var det bara att bita igen och jobba. De timmar som gälle, är det som gäller.
Men nu är det bara att klaga och få de styrda att hålla med ”vist är det synd att en viss person inte behöver jobba så mycket”
Men när det gäller en från ett annat land, ja, då kan man klaga på allt. Även om vädret inte passar. Att det regnar för mycke, eller att solen skiner allt för mycke, så ska det klagas. 

Hemma i Molkom på värdshuset, är det en kille som inte kan svenska, inte har svenska föräldrar, men att klaga på alla och allt som han inte tycker om. Killen skulle verkligen provocera fram bråk. Men att varken jag eller de som också var här, inte brydde sig. 

Skulle jag som flykting, komma och söker fristad för att jag inte vill betala svensk skatt, komma till ett land som inte behöver betala skatt eller andra avgifter. Jag ska ha ett stort hus med många rum, tv och andra lyx saker som jag bara behöver för att jag ska trivas i mitt nya land. Jag ska klaga på andra och kritisera vilka dumma nötter de är som bor i samma land. Kanske ska be dom dra till ett annat land, kanske till Sverige för att helt enkelt slippa se dem. När jag har fått medborgarskap, ska jag se till att mina syskon, släkt, och många vänner be dem att komma till paradiset för att vräka ut sig på denna underbara platser. För här finns det inga invandrar, utbölingar och såna som bara vill förstöra min existens. Vi kan vara små svin och ta det som passa oss på vår svåra dagar. För det har vi rätt till. Det är synd om oss svenskar som inte vill betala skatt.

 

Nu får det räcka för i dag.
Det var ett försök på sena timmen.
Var rädda om er, så hörs vi mer igen

Blobban

Problemet förföljer mig!

Då var det fredag igen. Denna vecka har varit en del strul och tjafs. Men ska jag sammanfatta hela veckan, har den varit medel bra. Jag trodde att jag hade en super tjangs. Jag kunde skriva hemma och sen skicka den här på jobbet och ut på nätet. Men jag då stöter på problem igen. Min dator och den som är på jobbet, kan inte varandras språk. Min är för gammal och den som är här är mycket yngre. Jag ger mig, jag får skaffa en som funkar med varandra.

Tänk om det var så med mänskligheten. Att efter ett par år som vuxen, inte platsar mer i systemet. De yngre är snabbare och mer effektiv på arbetsmarknaden. Men att jag som gammal och system trött, måste ändå söka alla jobb som finns på marknaden. Ett skrämmande exempel, att det var en man som snart skulle fylla 65 år, var tvingad att söka alla jobb som står till hans på marknaden. Gjorden mannen inte det, skulle han bli avstängd som straff. Mannen har tidigare arbetat i nästan alla år, och lagomt innan person, blev han avskedad från sitt arbete.

Det gäller även datorer. De blir inte gamla, men tekniken blir allt snabbare och snabbare, och de trotjänarna får gå i person allt för tidigt.

Vill klaga och säga att det är svårt när jag inte har slantar som krävs. Men skam den som ger sig, jag ska ha en som funkar och då kommer jag oftare mot tidigare.

Vill önska de få som läser en trevlig helg, och var rädda om er.

Den kortvariga lyckan!

Jag har en bärbar dator hemma, men jag har ingen Internet. Hörde mig för hos en radio affär, om jag kunde på något vis finna en usb port. Det gör det. Jag köpte den delen som skulle passa till min bärbar dator. Glad att jag äntligen har den del som fattas som jag sen ska koppla in Internet på. Väl hemma öppnar jag den försluten paketet med all den plast och papper som finns. När jag tillslut har kontakten och ska koppla in den i datorn, funkade det inte. Jag försökte och försökte men det går inte hur jag än försöker. Tillslut fattade jag att det var helt en nyare version som inte är till min datorn. Den glädjen som jag hade, försvann lika plötsligt. Jag måste skaffa en dator som är yngre är vad jag. Så jag bara ska söka och se om jag inte kan köpa en och jag då kan koppla till Internet. När den dagen och den lyckan, blir det att surfa och skriva blogg minst varje dag. Tills det, får jag ha tålamod och vänta.

Tala om den glädjen som vara.

Det är ofte som jag tänker på vad jag ska skriva. Jag har en del att skriva om, men jag har inte den tid som jag skulle vlija. Det är ochså en sorgens dag. Varje gång som en kolega kommer, och den ska börga på jobbet. Jag är osäker om hur den personen är, och vad länge den ska vara kvar med oss andra. När jag har sett och fått lära känna personen bättre, jag då slutar den bara så där. Varför ska jag ta så illa vig? varför bara axopetra att den tid som är, ska vara den tid och inget mer. Jag ville fortsätta bekantskapen vidare, men personen låttsade inte veta det. Nu är jag som alla gånger... Ensam igen.
Börjar fatta detta med att kor är vackra, men blir aldrig bjudna.
Ibland är det ett rent helvete. Jag ser och hör, men jag kan inte göra något åt saken.
Skenet bedrar med att tro, jag är en lycklig skit. För det är jag inte!
Var ute på en annan sajt, där en som jag har kontakt med. Den kvinnan är hyper konstig. Hon vet inte vad hon har skrivit eller vet inte vad hon vill. Jag blir anklagad för saker som jag inte har med henne att göra. Det svänger kraftigt från mörkaste mörker till strålande lycka, och där någonstans är jag och hoppas på bättring.
Jag kan glädjas åt att det var ingen annan som tog över personen som slutade här. Det var så tidigare. Att jag inte hade mer iq, inte höga skolor, inte konstiga fraser att kasta fram bara så där, och inte kunna bräcka den och skryta vad jag kan, Så jag gläds att personen inte kommer mer hit.
Men jag ska fortsätt och kämpa tills det jag hittar annat att göra.
Var rädda om er.

Hej alla bloggare!
Det var ett tag som jag skrev något. Mycke är det som jag inte vet vad som ska hända, eller om jag får ett år till på sola. Hösten är fin, men också en pina. Tidigare var det lätt att stiga upp på mornarna. Nu är det svårt att komma igång och även vara allert på hörer kanten.
Det var en kvinna som jag har kontakt med, men jag känner att jag inte orkar att höra henne. Hon ringde mig, och skälde ut mig som om jag var en idiot. Vist, jag är en undlig person, och det är vi alla. Att bara ringa och skälla ut mig för att jag lever bara för sola, var ett dåligt liv. Enligt henne, finns det annat att leva för än sola. Det hon inte gör, det vill hon att jag ska göra. Tala om att jag var jobbig, men att hon inte skulle lämna mig som vän. Vad skulle jag ha mistat om hon sa upp kontakten?
Det har, och är en förändring här på sola. Det är jobbigt och jag är i det tysta för att inte förvärra det hela. Ska inte skriva vad som en förändring, men att jag saknar en som jag hade fin kontakt med. Jag ser personen, men jag pratar inte så mycke nu. Vill bara att personen har fattat att det som finns, och har valt bort, är ett val. Jag blev påverkad, men kaske inte personen.

Var rädda om varandra, så syns vi igen!

När jag sitter och äter, ser jag min syster. Pest och pina efter all längtan som jag haft. Vad vill hon nu då? Jag fick hjärtklappning av att se henne från ett fönster på lunch rummet. Hon står utanför och väntar. På vem? Har hom en liv vackt som hon ska skyddas för? Ska jag få detta skit som jag fick när jag bodde hos henne, igen? Det gick många tankar igenom min hjärna. Deltagarna och arbetsledarna kom och gick. Jag knapt reagera att de var där. Fy fan, vad jag mår illa. Ska detta misshandel komma igen, och inge? Det kom en kille, de gick till butiken. Efter ett par minuter kom de från slussen och de tog hans bil, hennes bil står kvar på parkeringen. De åkte mot järnvägen och vidare. Jag vågar inte gå ut till butiken. Jag har längtat efter henne och hoppades att hon skulle ringa eller söka upp mig, men hon har varit borta hela tiden. Inte förän nu. Då kommer hon och jag kan inte vara i butiken bara för att få skit av henne igen. Tänk att blodsbanden kan vara så starka, men att hon inte vill träffa mig mer, det sörjer jag mycke över. Den enda fråga som jag stälde till henne var, för snart ett år sedan, VARFÖR SÖKTE DU UPP MIG??? Jag fick till svar, att det viste hon inte. Hon ville  söka en bror, men vad fick hon. Vad hade hon tängt sig att hon skulle få då? Vi har inte vuxit upp tillsammans. Jag har saknat henne i alla år som vi inte kunna vara tillsammans. Jag har heller inte haft någon kontakt med våra föräldrar. Jag bodde först på barnhem, sen på fosterhem. När jag var 28 år, sökte jag upp henne och föräldrarna. Föräldrarna ville inte veta om mig. Systern försökte vi hålla kontakten, men det gick inte. (jag springer och ser i fönstret om hennes bil står kvar, och det gör den).Jag är så upprörd att jag inte kan skriva mer.

Var rädda om er

Det var ett tag som jag skrev på bloggen.
Det har varit mycke att göra, men också en plåga att beskåda det jag ser. Jag som person är tom innuti. Allt är svart och bottenlöst.Det som jag hade tidigare, försvan med tiden, som om jag miste den käresta jag hadde. En sjukdom som leder till tidig död och som även tog en stor bit från mig. Jag har snart varit här på sola, i nästan ett år. Ett år av skratt, samhörighet, vänner som har kommit och gått, men som jag nu i slutet ser cirken sluten. När slutet möter början, och det bildar en ring, här på sola. Jag har svårt att lita på personer. Jag försöker värkligen att tänka positivt, men räddslan kommer som en blixt, den slår ner i mig. Det finns en. En som jag känner förståelse för. Som inte kritiserar mina funderingar, som spontant säget "spotta ut det du bär på". Kan värkligen vända och lägga mörka tankar, så att en strimma ljus kommer över den, och allt känns lättare. Jag kan inte betala tillbaka detta ljus jag har fått. Jag kan heller inte hjälpa på lika vilkår som jag skulle vilja. När ljuset slocknar, försvinner hoppet. Det som då fylldes i min tomhet, försvan och en ytterligare bit följede med ur min kropp.Jag kan inte axoptera min konstighet, knepighet och allt som jag är tillsagd att inte göra. Det ser jag och det är normalt och axopterat av andra.

Jag värkligen uppskattar den volvo som stannade vid busshåplatsen en lördags kväll. Den körde mig till centrum, torget för att jag hann ta bussen hem. Att Jag skulle slippa vänta på stan i fyra timmar innan nästa buss skulle åka, är ingen trevlig lördagskväll. Kolegor som jag umgås med på sola, har egna fritidssysslor och jag har ingen förmåga att varken ringa eller besöka deras hem. Då är det bara att vänta tiden ann. Ett stort tack för att du stanna och körde mig till torget. TUSEN TACK.

Denna goda bekanten, är en kvinna som jag har träffat på nätet. Vi har skrivit till varandra via nätet en hel del. Jag har träffat henne ett antal gånger. Det är något som gör mig nervös över henne. Det är något som inte stämmer med henne. Försöker att se positivt i stället för att helt bli ensam.Troligen är hon inte färdig med sitt ex. Hennes ilska och hat, går över till mig. Ett tillfälle känndes som jag var i väntsalen med henne hos tandläkaren.Surret från borren, telefonen som ringer och det är bara vi två  som sitter och väntar. Vi knappt pratar med varandra, och är det något, är det bara om exet. Vilken skit han är, vad han inte gör eller det som han gör som är fel. Hon stör sig på sin egen hund, och tycker allt är jobbigt, tungt, besväligt, tråkigt, blääää.
Jag vågar inte berätta om henne. Den räddslan att få kommentarer om "hur fan kan du besöka ett sådant fruntimmer, när det dräller av trevligare kvinno". Rädd för att "hur i helvete kan du tycka om blått". Räddslan "hur kan du lysna på sån musik, när det finns bättre".

Jag har trott på en del kvinnor, men jag är nog den som inte platsar hos dem. En jag frågar, "och när vill du vara kompis med mig då?", som jag inte får något svar av. För att hon byter kompis, som jag byter kläder. Jag saknar värkligen en plats, men ska nog dra mig undan för att slippa se det jag går miste om. Att slippa höra tisslet och tasslet när jag ändå är en konstig och knepig person.
Ett råd jag kan ge till alla bloggare. Ta vara på de bästa vänner som ni har. Var rädda om dem. Välj inte bort någon bara för att det kommer en som har det lilla extra som ingen av de andra har. Det är som med kläder, skor, prylar. Man köper och slänger och köper nytt bara för att den nya är snyggare i färg, snabbare och kvickare mot den gammla och mycke roligare mot vad det jag har hemma.

Jag är tacksam att ni finns och har gläds mig många gånger och är bara för mig att gå undan för att slippa se och höra det som gör mig besviken och avensjuk.

Var rädda om er och krama varandra.
Blobban

Igår den 27-8 (en torsdag), var jag inte mig skälv. Det inre psyket var i svallning. Att jag känner för någon och vill mycke, bara vill, bara vill. jag fick fel signaler och ångra att jag skänner så som jag gör. Det blev ett misstag av mig. Jag trodde en del, som i dag var taget i luften. Jag trodde att jag hade en kniv i ryggen. Jag ville värkligen skriva av mig, men att jag inte fick till det som jag skände just då. Inget stämde hur jag än skrev, så blev det fel i texten När jag kom hem, fråga jag mig skälv vad ska jag göra för att jag inte ska få ytterligare en kniv i ryggen. Jag hittade inget svar, och fömodar att jag får vara på min vackt hela tiden.

Jag fick besked att jag får bo kvar på graninge, det var en glad nyhet. Nu har jag något att se fram imot och försöka att läka det som är sår i.

I övrigt är jag nöjd. Jag har mublerat en del i butiken. Jag tycker det se bra ut. Vad andra tycker är både bra och dåligt. En del kritik är bar att höra, om det är med en bättre lösnig som ser bättre ut. Men annars lysnar jag inte för de som bara klagar i stora hela.

Alla bloggare, ha en trevlig helg.
Var rädda om varandra och krama varandra.

Hej alla bloggare!
Jag var inte på humör att vara på sola idag. Tog en lång promenad och innan jag han komma tillbaka, ringde min telefon. Jag svara, och det var Jenny. Hon undrade vart jag var, och om jag kunde komma till hennes kontor, det ville jag. Väl tillbaka blev det ett möte. Jag sa vad det var för fel och att jag inte mådde bra här på sola. Förklara att jag inte platsar här, jag drar mig undan för andra får sin plats, att jag bara var i vägen för andra och kände mig trängd. Jag var ett höstlöv som bara blåser omkring överallt. Så fick det inte vara. Vi ska hitta en lösning och vad jag var intreserad i att göra. Att jag tycker om att ställa iordning möbler och även mublera om och ha ett ansvar för den delen. Jag fick vara i butiken och plocka fram nya varor redan i morgon, det var det som jag hade tidigare på semester tiden, för en som var på semester då.
När jag var klar med mötet, kom en som jag har ett stort förtroende för. Hon, fröken S. Hon tittar på mig och frågade hur jag mådde?.
Inget vidare, men nar jag har prata med de styrande, blev det bättre, sa jag.
Vi prata en del, men jag saknar denna stund att kunna prata med henne. Alla kan jag inte prata förtoende med, och hon, fröken S. hon gör mig lugn, men jag känner mig obekväm.
Varför tvinga henne bara för att jag vill prata. Och jag önskar att hon gör det tillbaka till mig.
Jag har fått rådet att tänka på mig skälv, men det känns inte bra.
Som jag sa till henne, " det är lätt att säga det, men att göra, är svårare". Det håller hon med om.
Vi blir alltid avbrutna vart vi är och pratar. Jag och hon, fröken S. Får aldrig komma till pungt. Det blir en massa lösa trådar som hänger och som vi får ta itu med en annan dag.
Du fröken S. Jag är glad att vi har kommit till en neutral plattå, och inte behöver tro eller skada våra tjänslor.
Att vi har gett varandra den respekt och förståelse för varandra. Att få visa vandra tjänslor för varandra utan att skämmas.
Det blir en massa som inte går att skriva om, men att vi kan förstå varandra.

Ha det bra alla bloggare.
Krama varandra, så syns vi igen.

På lördag var jag och jobba på sola. Det var rörigt och det fattas folk på en del stationer. Följde Maj-Lis till bussen. Min buss skulle inte gå om två timmar. Jag gick till I2,s gräsplan. Det var mindre med folk mot vad det var i våras. På vägen till I2, går tankarna om allt. Jag funderade på hur bra jag mår. och ändå veta att jag har en del att ta i tu med det förflutna. Att jag för en gång skull, städa utanför min egen dörr och vara som andra ordentliga mäniskor. För in bloggläsare, är väl ordentliga och gör rätt för er?
Jag har försökt att vara normal, göra rätt för mig, och det som jag tror att det ska vara så.
Detta har jag försökt i 50år, men jag misslyckas ändå.
Jag är inte religös, och tror heller inte på vad dom pratar om. Men ändå känner jag mig misslyckad.
Det har funnits dagar som jag planerat skälvmorgd, men inte vågat. Det var för ca 10år sedan som jag fick en nedgång. allt var svart. Jag funderade hur jag skulle göra. Vilka medel jag skulle ha för att slippa denna smärta. Jobba ensam på kvällar, skötte familjen på dagarna, hade en saknad att inte bara ge, utan att jag kunde få det jag önskade och längtade efter. Men på ågot vis, blev det en ändring av min plan, och jag ville fortsätta att leva. Men det händer att jag inte orkar mer. Scharlotta har sett mig, och att jag menar allvar i det jag skriver. En dag som jag inte ville mer, och lotta var närvarande och såg att det var något som var fel. Men jag sa att det bästa var att få sluta detta helvete.

Det som jag också funderar på vi, eller jag känner mig omyndig förklarad och tror att fler är det. Den mannen som går till bilen, har han körkort? Konstigt, och jag trodde att han var som jag. Hon då? Och tittar på en kvinna på cykel. Vad är hon? Normal?
Att göra rätt för sig och vara lojal mot samhellet, mot mig, mot polisen, mot lagen? Vem Ska jag vara lojal mot? Har jag rätten tjäna snuskigt mycke pengar och inte betala skatt? Har jag rätten att låsa in sånna som jag inte gillar, och ha dem som försöks djur? Spärra in dem i bunkern som är 50x50 cm, och 2 meter lång, som en säng. Att lagligt dråga dem och testa dem hur de beter sig av lycko piller som hasch, amfettamin, kokain, L.S.D.
Vi måste veta vad som är fel i systemet, måste veta hur normal jag är mot vad försöks personerna är.
Forskarna säger att vi tänker inte avliva folk, vi vill bara vet vad som är friskt eller sjukt i den enskilda mäniska.

Jag har svårt att se en film, och konsentrera mig vad filmen handlar om. Oftast är det sekvenser som jag tidigare har varit med om, och som jag saknar som skog, jorddkällare, äppelträd, månljus, tårar, att bli lämnad på en öde plats, passion mellan två personer, pojken som kommer hem till mamma i värmen, drömmar i skräck och när jag vaknar, att hon den varma, trygga vännen, som trösta  och tillfredsställer mig brevid mig, är borta. 
Tittar på ytterligare en film om massaker och avrättningar. Är det min tur snart? Folkets jubel när jag ska avrättas. jag är inte beredd. Jag vill bestäma det skälv, när jag vill sluta leva och inte en fest för andra.

Jag har en sådan längtan, att jag känner mig i vägen. Jag försöker att vara med, men är det en som sätter ögonen i mig, backar jag av räddsla. Jag vet inte vad jag ska göra, och jag vill appsolut inte vara en sombi.
Jag pratar inte med någon, och jag har ingen åsikt om någon heller. Jag vill bara vara med i gruppen.
Som i dag måndagen, skulle jag hjälpa till, men jag vet inte vad jag ska göra, inte heller vad det ska bli när det blir färdigt. Jag är bara i vägen, eller att andra är i vägen. Mår mest pyton.

Vist är det en ätligen måndag.

Krama varandra