lotusblobban

Jag har väntat och gläds av att jag kommer att få mycke pengar. I hela förra veckan och den veckan har jag väntat på att pengarna ska komma. Första dalgånen var att jag fick avslag från soc.
Det var inte så mycke att deppa för,anser jag. När jag inte fick en reckvecition till busskort var det båtten. Vad gör man om man inte har så jag kan komma till stan och till baka.
Resa till stan var inga problem. Jag fick lift av ett par som också jobbar på sola. Men att komma hem var det svårt.
Jag fick låna pengar så jag kunde komma hem och tillbaka med buss.  Soc svara på andra dagen, att fogden har tagit skatteåterbäring. Jag hade alltså inga pengar till buss ens en gång.
Soc har ändrat och jag skulle få pengar, men när jag skulle få pengar på kontot viste inte den på kontoret.
Jag gick till en bank automat, stoppa in kortet, slår koden, och väntar på att pengarna ska komma. Det enda som kom var, att jag inte har fått pengar på kontot.
I Karlstad står jag och inte vet vad eller hur jag ska komma hem. Inga pengar fickan, vill inte låna mer av de få vänner jag har. Det var bara att knata och gå hem mot Molkom.
Efter en timmes traskande, skriver en från graninge, vad jag gör, och hur jag mår. Jag mår inget bra, har inga slantar och vill inte be om lift.
Det ringde på telefonen, och det var en mor på graninge som var i andra änden. Hon sa bara att hon kommer och hämtar mig.
Jag var trött i benen, fötterna, ont i kroppen, nervös att jag inte kan bo kvar på graninge utan jag får vara ute även om natten.
Det var en befrielse när hon kom. Det var skönt att få åka resten av vägen hem.

Jag satt utanför hennes uteplats en stund och vilade. Väl inne, var det att laga mat av det som var kvar hemma. Trött försökte jag se på tv, men jag flera gånger somna i fotöljen.
Det var bara att gå och lägga sig.
Men jag har ett uppdrag innan jag somnade.
Det var att läsa igenom det som en på bloggen har skrivit. Det var intersant, ilska, maktlöshet och lite skratt i mellan.
När jag läste det, kände jag att jag ville hjälpa, men att det går inte. Jag känner en skyldighet att hjälpa så mycke det bara går, men det var ett par år sedan och jag var inte med och såg det hela.
Det finns en person som jag inte förstår varför den inte skydda sitt barn på bästa möjliga sätt.
Jag är förälder, och har säkert gjort en massa fel, men att inte ingropa när ens barn far illa, var det som jag blev ilsken på.

Nu är jag så trött, men jag är också glag att jag blir tillfrågad att hjälpa till i jobbet på sola. Han och jag jobbar bra ihop, och vilka skämt han drar.
Ytterligare en glad dag på jobbet.

Kram alla bloggare...