lotusblobban

Jag fick en chock av ett medelande som jag har läste. En vän som jag trodde att jag viste en del, men som har mycke mer som jag inte viste. Vad ska jag göra nu??? Jag kan gå fram och krama personen, men det var nog ingen god ide. Jag kan prat med den personen istället, nej , då är jag bara en plåga och ska veta mer och komma in i personens liv och historia, än vad jag vet. Vad ska jag göra då???
Det enda som är bäst är, att vara som vanligt. Att vara den som jag har varit förut. Men vad trist; Jag känner för att göra något, och hoppas att jag kan hjälpa mer på vägen och få komma vidare i livet.
Men jag ger upp.
Det får vara som jag var tidigare, som vanligt.
Men det chockar mig, att läsa det och att jag inte kan göra något för den personen. Jag hoppas att jävulen gör som personen ber om, och det riktigt ordentligt......................................

I morse, kom en vän och frågar med en förtvivlad röst, "ska du sluta här på sola". Jag blev snopen att få frågan så tidigt på morgonen. Jag vill inte sluta, jag ska begära att få vara kvar här istellet. Värkligheten har kommit i kapp mig, och jag klarar inte av att vara hemma en längre stund. Det finns dagar som jag klarar dagen bra, men det finns också dagar som jag inte vill göra något, men tvingar mig till att göra något ändå.
Den trettonde i denna månad, ska jag ha möte med af. Jag ska begära att lotta ska vara med på mötet. Vad som kommer att bli, vet jag inte, men hoppas att det blir något här på sola.
När helgen kommer, saknar jag vännerna som finns här. Och nu när kompisen frågar med en förtvivlad röst, fattar jag att jag betyder något för dem (det värmer), och jag kommer att sakna mina vänner mer, när jag inte är på sola.
Jag tycker det är så jobbigt att bjuda mig skälv till någons hem. Klampar och tränger mig på som en ångvält genom dörren och in.
"Jag trivs bäst på öppna lanskap", som lika gjärma kan vara "Jag trivs bäst på solareturen".

Jag har ingen lust att jobba i dag. Det är tungt och har mångaa tankar om allt och alla. Väntar bara på att få den kaffe och pratstund som var planerat, men jag vill inte störa och vara till besvär, bara för att jag ska ha det som var planerat.

Det som snurrar i mitt huvudär; vad som blir med mig i framtiden, jobbet, finns hon Mona-Lisa, eller kommer hon en dag och frågar bara.
Min syster tar mycke tid och kraft, för att jag saknar henne. Jag kanse ska hata henne bara för att vi inte fick växa upp som barn tillsammans. Det är inte syrrans fel, utan våra föräldrar som skilde oss i mellan.
Detta med när våra föräldrar en dag lämnar in, och vi ska ta hand om hemmet och tömma den på saker. Hatet, snikenheten, efter som jag inte bodde hemma, ska jag inte ha något. Inte ens en minnes sak.
Jag ska inte måla fan på väggen, och spekulera i vad det blir den dagen då föräldrarna en gång lämnar in. Nej jag ska njuta av att här på sola, finns det vänner som jag inte trodde fans och som tycker om mig.

Nu tar jag en fika, och sen vet jag inte vad som kommer att bli.
Var rädda om er bloggvänner.
Lotusblobban.