lotusblobban

Jag har ett par dagar varit orolig och nere. Att pengar inte kommer som jag vill, utan att det ska utebli. Hyran inte blir betald, att inte kan köpa förnödenheter som fattas i mitt kylskåp. Det som gör mig mest orolig, att jag inte får bo kvar. Att är tvingad att bo ute som alla uteliggare gör.
Men det är inte bara synd om mig, det är synd om alla andra som heller inte har mat för dagen.
En som jag nyligen pratat med på telefonen, oroas med att bli vräkt. Kylskåpet är tomt.Väntan blir till nästa vecka för beslut om det blir vräkning eller inte. Inte nog med det, personen har barn.
Jag har inte så mycke pengar, men vist, jag kan låna det lilla för att lindra smärtan för ett par dagar.
Jag känner mig skyldig att hjälpa den som har det svårt. Det gör också ont att låna och det inte räcker mer än ett par dagar och sen vara utan mat igen.
Har man inte psykiska problem, får man det. Denna ständiga jackt efter  pengar som inte finns.
När jag slutar på sola, kar jag till personen, och lämna pengar. Då vet jag att jag har gjort någon nytta, och hoppas att fler gör det också.

Det blir ett kort blogg, men det kommer mer.
Krama varandra. Hejdå