Nytt hem utan vänner!
I dagarna, fick jag ett erbjudan på att få en ny lägenhet. Det är ett hus med tre lägenheter i. Jag skulle få en vindsvåning på 87 kvadrat stort. Det är ett fint läge, och ett lugn ställe att bo på. Hyres värden som jag hyr rummet av, ville fråga mig först, innan den annonseras ut till andra. Han körde mig till stället i sin bil, och visar vart det låg. Men att inte den som bodde där inte var hemma, ville inte hyres värden bara gå in i dens bostad och visa ur lägenhetet såg ut, så vi var bara utanför huset. Det första jag fick i bilen, var ångesten och räddslan. Ska jag en gång till isolera mig i den ensamheten som tidigare, i en stor lägenhet och inte någon bryr sig om hur eller vad jag har det i den nya lägenheten. Innan jag kom till graninge, hade jag varit isolerat i fyra månader. Fyra månader av tysthet, ensamhet, ingen att tala till på hela fyramånader. Ingen att prata med, ingen som brydde eller fråga vad som går med en som jag. Jag bodde hos en som hade hus. Jag hade inget arbete, men jag väntade på att få något, men jag fick inget samtal även om de lovade att de skulle ringa när ett jobb skulle dyka upp. Dagarna var långa, mycke långa. Att från det att husägaren stack till jobbet på morgonen, till att den kom tillbaka på kvällen igen. Jag viste när den slutade, men att det drog ut på tiden, och kom allt senare för varge dag, och det blev senare och senare på kvällen. Jag tog mina promenader som jag alltid har gjort, och vänta att husägaren väl var hemma och tände i pannan, då kunde jag komma hem och laga mat till oss. Vi prata aldrig med varandra. Jag hade reklamutdelningen på heljerna. Personen kom ner i källaren, rökte en siggaret, gick igen därifrån och släkte som om den var ensam i hela huset. När personen lagt sig för natten, var det jag som fick se tv. Det sluta med att personen tidigt gick till sitt rum och hade sin tv på. Den kom alldrig mer ut den kvällen. Vi blev så ovänner på varandra, att jag var bered att misshandla den. Så mycke hat och ilska jag hade. Jag kände mig fullständigt utanför. Det var en process, som jag skulle lämna ställe utan att säga något. Men jag blev kvar till sista dagen. Då kom dödts stöten. Jag skulle på nåndag vara ut ur huset. Det var personen som köpte huset, och den skulle bo skälv där ensam. Min kropp brann som eld. Jag hade mer är 50% bränskada på kroppen. Det sved och värkte. Jag bad personen att hjälpa mig, men den brydde sig inte om hur jag mådde. Från den dagen, och framåt, finns det ingen kontakt. Jag saknar den, men jag tror inte att jag någonsin får träffa personen mer. Nu på den andra julen, tänker jag på hur det kändes. Jag har fått trösten, att det kommer inte att hända igen, men jag är inte säker på det. Den bränskada som jag kände, kan komma tillbaka igen, bara jag ser personen.
När jag försöker att skriva ner det som hände, finns det många stunder som jag tyckte var underbara. Men att det skulle bli så, det är dödstöten av vänskap och det som vi tillsammans hade varitmed om. Semester dagar i uddevalla, den tiden som vi tillsammans körde reklamen ut i alla konstiga vägar, den tiden som vi jobbade tillsammans i fyra månader, den sommar och värmen som vi fick, När vi skulle plocka svamp, och kom vilsen, auktionen som förde oss samman, fast jag inte vet vad som var vänlighet eller hat, de kvällar som jag kom med bilen, och att personen hade lagat något lätt på en bricka, när jag kom inanför dörren. Det finn så många minnen, och jag tycker mycke om personen. Jag vill inte vara utan den, men att den vill vara utan mig, är dens åsikt.
Nu inför jul och nyåret, vill jag att jag får kontacken tillbaka igen.
Jag skulle höra av mig, och tänka på om jag ville ha den nya lägenheten.
Allt låter så enkelt. I huset är det en kvinna som tycker om män. Det kan tyckas vara ett sätt att ta lägenheten, och besöka kvinnan. Jag tror inte att kvinnan är intreserad i mig. Det ska vara en som är 20- 25 år ungre i så fall. Sen vet jag vem det är i den andra lägenheten. Men jag ska nog inte tänka tanken på att besöka dem, hur mycke jag än vill. Den familjen är en annan historia.
När jag kom till graninge, var jag så trött och rädd för allt, att jag vågade inte röra mig i det gemensamma kök/tv-rummet. Men på ett mystigt sätt, var det som om jag kom till ett paradios. Ett paradis utan hat eller ilska. Ingen fråga varför jag kom till huset, ingen fråga en massa frågor om hur eller vad jag har varit med om. Det var skönt. Tänk, att få skratta, och släppa spänningen som jag hade den tid innan. Jag var trygg, sov som ett barn, tackar varje gång som jag fick bo kvar på graninge. Det var ett rum, men jag var inte ensam. Det var folk hela tiden i huset. Alla brydde sig, och fråga vart de var om de inte såg mig. Husvärdinnan, kom och undrade vart jag var. De hade inte sett mig på två dagar, och det var nyår, och jag mådde pyton den dagen. På skälvaste nyårsafton, skålade jag tillsammans med fyrvärkeriet ute. Jag tittade ut genom den enda fönster som fans på rummet och skålade. "Fan ta era gävlar och gött slut på detta år. Jag önska ett bättre år 2009". Jag ville bara vara ensam i mitt rum just denna stund. Det var en trygghet, men jag måste komma ner till de andra någon gång. Det tog imot, men jag tvingade mig ner till köket, till de andra. Och nu, ska jag ta den nya lägenheten eller inte? Jag vill prata om det, men jag kan inte prata med vem som helst heller. Ska försöka att få tala med en som jag vet att jag kan lita på. Sen avgör jag om jag vill ha lägenheten eller inte.
Vad som än blir, så blir det bra.
var rädd om dig
När jag försöker att skriva ner det som hände, finns det många stunder som jag tyckte var underbara. Men att det skulle bli så, det är dödstöten av vänskap och det som vi tillsammans hade varitmed om. Semester dagar i uddevalla, den tiden som vi tillsammans körde reklamen ut i alla konstiga vägar, den tiden som vi jobbade tillsammans i fyra månader, den sommar och värmen som vi fick, När vi skulle plocka svamp, och kom vilsen, auktionen som förde oss samman, fast jag inte vet vad som var vänlighet eller hat, de kvällar som jag kom med bilen, och att personen hade lagat något lätt på en bricka, när jag kom inanför dörren. Det finn så många minnen, och jag tycker mycke om personen. Jag vill inte vara utan den, men att den vill vara utan mig, är dens åsikt.
Nu inför jul och nyåret, vill jag att jag får kontacken tillbaka igen.
Jag skulle höra av mig, och tänka på om jag ville ha den nya lägenheten.
Allt låter så enkelt. I huset är det en kvinna som tycker om män. Det kan tyckas vara ett sätt att ta lägenheten, och besöka kvinnan. Jag tror inte att kvinnan är intreserad i mig. Det ska vara en som är 20- 25 år ungre i så fall. Sen vet jag vem det är i den andra lägenheten. Men jag ska nog inte tänka tanken på att besöka dem, hur mycke jag än vill. Den familjen är en annan historia.
När jag kom till graninge, var jag så trött och rädd för allt, att jag vågade inte röra mig i det gemensamma kök/tv-rummet. Men på ett mystigt sätt, var det som om jag kom till ett paradios. Ett paradis utan hat eller ilska. Ingen fråga varför jag kom till huset, ingen fråga en massa frågor om hur eller vad jag har varit med om. Det var skönt. Tänk, att få skratta, och släppa spänningen som jag hade den tid innan. Jag var trygg, sov som ett barn, tackar varje gång som jag fick bo kvar på graninge. Det var ett rum, men jag var inte ensam. Det var folk hela tiden i huset. Alla brydde sig, och fråga vart de var om de inte såg mig. Husvärdinnan, kom och undrade vart jag var. De hade inte sett mig på två dagar, och det var nyår, och jag mådde pyton den dagen. På skälvaste nyårsafton, skålade jag tillsammans med fyrvärkeriet ute. Jag tittade ut genom den enda fönster som fans på rummet och skålade. "Fan ta era gävlar och gött slut på detta år. Jag önska ett bättre år 2009". Jag ville bara vara ensam i mitt rum just denna stund. Det var en trygghet, men jag måste komma ner till de andra någon gång. Det tog imot, men jag tvingade mig ner till köket, till de andra. Och nu, ska jag ta den nya lägenheten eller inte? Jag vill prata om det, men jag kan inte prata med vem som helst heller. Ska försöka att få tala med en som jag vet att jag kan lita på. Sen avgör jag om jag vill ha lägenheten eller inte.
Vad som än blir, så blir det bra.
var rädd om dig
Jag söker brödbidrag.
En dag hjälpte jag en tjej, som behövde ekonomisk hjälp, men att hon insistera att hon inte vill det. Det var inte stora pengar som det handla om. Men hon ansåg att det får gå som det gör. Jag tog saken i egna händer och hjälpte henne. Jag har inte mycke att röra mig på, men kan jag göra en tjänst och hjälpa henne, och att lindra nöden för henne. Tjejen blev mycke glad. Hon sken med hela ansiktet och ville betala så fort hon kunde, och det var inga problem med det. För kan jag hjälpa en som har det svårt, gör jag det med glädje. Tänk vad hon blev glad för det. Hon kom och slog armarna om min hals. Hon krama mig länge, länge och tackde för det jag gjorde, och säger att hon ska värkligen betala det så fort pengarna kommer. Det värmde mycke i mitt hjärta och kroppen. En så liten tjänst som jag gjorde, var ett stort för den som hade det svårt i denna stund.
Men varför den som vill utnyja den svage, lånar ut och inte betalar tillbaka när den har lånat pengar. Då kallar jag det att vara giri och egenkär.
Okej, att söka bidrag och även tjänar en massa pengar på annat håll, det får de skälva stå för. När de sen blir fast och kontrolerad för att de lura till sig extra penga. Ska det svida ordetligt.
Förr i tiden, vad det vatten och bröd som göllde. För om de har gjort något olagligt skulle de straffas hårt. Idag är det att ge dem en stjärna för att sen täppa till luckor, för andra som vill vara ärlig och tjäna på ett hedlig arbete med en riktig lön.
För cirka 30 år sedan, vad det populärt att söka bostads bidrag. Var och varanan hushåll hade bostadsbidrag. Så var de som inte kunde jobba på ett vanligt arbete.
Och den som har jobbat på en smutsig industri som har gjorde den sjuka, och hade förslitningar i axla och rygg, efter många långa arbets åren på samma industri. De fick sjukbidrag och andra bidrag som fans att söka.
En tredje del fuskade att de var sjuka, en tredje del hitta konstiga symtomer och orsaker på att de inte kunde ha ett vanligt arbete. Nu har systemet kommit på ett sätt att strypa det och nu kräver att den som värkligen är obotlig sjukdom.
Men har en dödlig sjukdom som canser, då ska den sjuke ändå söka arbete.
Alla som har sökt bostadsbidrag men som inte var saningsenliga. De blev straffad och fick betala det som de har fått. Men den stackaren som inte har så mycke att röra sig med, Måste söka socialbidrag.
Det kommer att bli, att den som söker, får värkligen straffet att inte vara ekonomisk sparsam med det lilla som jag en gång haft och tjänat per månad.
Stort tack till alla som gör samhellet möjligt att inte kan leva mer. För om det blir som de styrande vill, finns det inte någon sjukförsäkring, a-kassa, bostadsbidrag, stimulansbidrag och andra olika bidrag mer. De jobben som finns, är bara till de som redan har ett jobb, eller att de bara går till de som lagen säger att de ska ha en skärlig syselsättning.
Som tack för det, får arbetsgivaren den bidrag. När den tidsperiod är slut, jag då var det bara att gå och ställa sig i arbetslösas kö igen.
Det finns arbete till alla, om jag bara flyttar på mig. Jag måste skaffa eget boende om jag ska jobba där. Och jag ska ha ett jobb för att få en bostad på orten.
Låter det konstigt?
Det tycker inte den som har sagt det. De andvänder ett utryck som, "vad är problemet".
Vi övriga som inte får det som finns, får stå i en annan kör till olika soppkök för att få en bit bröd att äta och en varm blaskig soppa till.
Tyck nu inte synd om oss, som inte har så det räcker, Men nu i juletid, vore det bra att tänka på de som inte har så mycke som en bostad eller mat för dagen.
Detta händer rumt om oss och i svergie. Trodde att den svenska systemet var så bra, men vad hände. Vem tog alla pengarna som en gång fanns. Vem har ätit sig mätt på alla bidragen, och sen täppt till systemet så att det ska vara svårt att få något av denna välfärden som finns till för de andra som kommer efter och inte har något för dagen.
Jag oroas över att jag en dag inte har någon stans att komma till om natten. Att jag den dagen inte får vara där jag tidigare har varit och kämpat för om dagarna, att få dagen att gå utan smärtor och ångest i mitt psyke. Vänner och kolegor kommer och går på stället. Och hittar jag en som känner och hade en bra kontakt med, är jag som bortblåst. Men vad har alla tagit vägen? Varför ska det vara så svårt att hitta ett jobb, en som vill vara med mig, en som vill bo med mig, att hitta den som är den som jag har bra relation med.
Jag fråga en person om varför det är så. Jag fick som vanligt ett svar, att personen inte vet vad som gör att kolegor och vänner på en arbets plats gör på det viset. De kolegor är inte ärliga, de lider, men vet inte om det skälva. De juger och bedrar för andra och för sig skälv. De trivs värkligen inte med det, men försöker ändå inte göra något som är rätt. Men det är mycke vanligt att det är så vart man är, på jobbet eller i olika föreningar. För det skulle inte vara så om inte det var att hitta felen för att stävdga sin trygghet och det som man har som kärast i livet.
Jag kunde inte fråga mer i ämnet, men det kommer mer i ett annat ämne.
Men varför den som vill utnyja den svage, lånar ut och inte betalar tillbaka när den har lånat pengar. Då kallar jag det att vara giri och egenkär.
Okej, att söka bidrag och även tjänar en massa pengar på annat håll, det får de skälva stå för. När de sen blir fast och kontrolerad för att de lura till sig extra penga. Ska det svida ordetligt.
Förr i tiden, vad det vatten och bröd som göllde. För om de har gjort något olagligt skulle de straffas hårt. Idag är det att ge dem en stjärna för att sen täppa till luckor, för andra som vill vara ärlig och tjäna på ett hedlig arbete med en riktig lön.
För cirka 30 år sedan, vad det populärt att söka bostads bidrag. Var och varanan hushåll hade bostadsbidrag. Så var de som inte kunde jobba på ett vanligt arbete.
Och den som har jobbat på en smutsig industri som har gjorde den sjuka, och hade förslitningar i axla och rygg, efter många långa arbets åren på samma industri. De fick sjukbidrag och andra bidrag som fans att söka.
En tredje del fuskade att de var sjuka, en tredje del hitta konstiga symtomer och orsaker på att de inte kunde ha ett vanligt arbete. Nu har systemet kommit på ett sätt att strypa det och nu kräver att den som värkligen är obotlig sjukdom.
Men har en dödlig sjukdom som canser, då ska den sjuke ändå söka arbete.
Alla som har sökt bostadsbidrag men som inte var saningsenliga. De blev straffad och fick betala det som de har fått. Men den stackaren som inte har så mycke att röra sig med, Måste söka socialbidrag.
Det kommer att bli, att den som söker, får värkligen straffet att inte vara ekonomisk sparsam med det lilla som jag en gång haft och tjänat per månad.
Stort tack till alla som gör samhellet möjligt att inte kan leva mer. För om det blir som de styrande vill, finns det inte någon sjukförsäkring, a-kassa, bostadsbidrag, stimulansbidrag och andra olika bidrag mer. De jobben som finns, är bara till de som redan har ett jobb, eller att de bara går till de som lagen säger att de ska ha en skärlig syselsättning.
Som tack för det, får arbetsgivaren den bidrag. När den tidsperiod är slut, jag då var det bara att gå och ställa sig i arbetslösas kö igen.
Det finns arbete till alla, om jag bara flyttar på mig. Jag måste skaffa eget boende om jag ska jobba där. Och jag ska ha ett jobb för att få en bostad på orten.
Låter det konstigt?
Det tycker inte den som har sagt det. De andvänder ett utryck som, "vad är problemet".
Vi övriga som inte får det som finns, får stå i en annan kör till olika soppkök för att få en bit bröd att äta och en varm blaskig soppa till.
Tyck nu inte synd om oss, som inte har så det räcker, Men nu i juletid, vore det bra att tänka på de som inte har så mycke som en bostad eller mat för dagen.
Detta händer rumt om oss och i svergie. Trodde att den svenska systemet var så bra, men vad hände. Vem tog alla pengarna som en gång fanns. Vem har ätit sig mätt på alla bidragen, och sen täppt till systemet så att det ska vara svårt att få något av denna välfärden som finns till för de andra som kommer efter och inte har något för dagen.
Jag oroas över att jag en dag inte har någon stans att komma till om natten. Att jag den dagen inte får vara där jag tidigare har varit och kämpat för om dagarna, att få dagen att gå utan smärtor och ångest i mitt psyke. Vänner och kolegor kommer och går på stället. Och hittar jag en som känner och hade en bra kontakt med, är jag som bortblåst. Men vad har alla tagit vägen? Varför ska det vara så svårt att hitta ett jobb, en som vill vara med mig, en som vill bo med mig, att hitta den som är den som jag har bra relation med.
Jag fråga en person om varför det är så. Jag fick som vanligt ett svar, att personen inte vet vad som gör att kolegor och vänner på en arbets plats gör på det viset. De kolegor är inte ärliga, de lider, men vet inte om det skälva. De juger och bedrar för andra och för sig skälv. De trivs värkligen inte med det, men försöker ändå inte göra något som är rätt. Men det är mycke vanligt att det är så vart man är, på jobbet eller i olika föreningar. För det skulle inte vara så om inte det var att hitta felen för att stävdga sin trygghet och det som man har som kärast i livet.
Jag kunde inte fråga mer i ämnet, men det kommer mer i ett annat ämne.
