lotusblobban

Det kan vara skönt att snart är det helg, men för en del är det ett rent helvete. Många som mig, har ett ställe att komma till varje dag och vara här om dagarna. Men för en del är det ett helvete att vara här, men att när helgen kommer leker livet, tror men. För mig är det bra att jag får komma. Mitt psyke är inte som många tror att den är. Nej, jag är ett kanske inte ett vrak, men ett offer för alla som inte har ett jobb att gå till. Bekanskaps kretsen är mindre, när jag inte har ett vanligt och meningsfullt jobb. Får jag inte komma hit på solareturen, är det isolering mot min vilja.
Alla har en eller flera önskningar om livet, pengar, kärlek, boendet och mycke mer. Mycke går att göra, men allt går inte att göra. Men för att inte hamna i allt för djup psykos, är det bar att ha något att sysselsätta mig med om dagarna.

Det som jag har svårt för ute bland folk är, att jag ständigt är orolig. Jag kan inte lita på om folket vill skada mig. Jag skyggar och oroas över att de ska skada mig var jag än går. Alla runt mig, bär på stora knivar. När som helst sitter den i ryggen. Ångesten är starkare ibland, och då är det skönt att vara på solareturen. På kvällar när jag kommer hem, och dagen har varit givande och bra, är det skönt att komma hem och bara vara. men det finns dagar som jag inte trivs med mig skälv. Att ständigt vara vaksam och vara bered på det värsta. Cortsen har frågat om jag ville ha psyk hjälp. Det vågar jag inte ta imot. För efter varje samtal, ska jag hem igen. Hem till ensamheten. Att processen fortsätter i huvudet, efter samtalet med psyk doktorn.
Det händer även här på solareturen, att jag måste vara vaksam. Jag ser att det inte är som det brukar. Jag frågar ofta och mycke hur det är, och jag måste lägga en hand på dem för att veta med kroppspråket att det de säger, är sant. Jag fick sluta att lägga handen på ryggen, axlar. Jag blev tillsagd att låta bli. Istellet går jag i omkrets för att inte stöta på någon. Jag undvek att vara nära andra. Märker att då är det något som inte är bra. Jag kan inte fråga vad som är fel, heller inte avgöra om det de säger är sant. När jag var mycke yngre, var det en som utnyttjadde mig spykiskt. Jag litade på den personen som var en sann vän. Men han bar sig så illa åt, och kränkte mig illa att mina föräldrar ville inte hjälpa mig för att få slut på elakheterna.
Jag har också blivit mobbad på skolan, och som även då inte föäldrarna ville göra något åt.
Mobbaren var en kille som igentligen var en som var ensam, men för att få vänner, måste han mobba mig på skolan. Varje kväll från skolan, hade jag blåmärken på båda benen. Och varje kväll ville jag att min mamma skulle hjälpa mig, att killen på skolan skulle sluta att mobba mig. Men mamma svara med att det var bara vända andra kinden till.
Det är svårt att vända kind efter kind, och ändå inte blir ett slut.

Så detta som jag gör, att jag lägger haden på rygg eller axel, är bara för att vill veta om personen menar vad den säger.
Att ständigt vara orolig (folk och vänner) för om de är iriterad och förbannad på mig. Det vill jag inte. Jag vill heller inte att i tredje hand komma till mig och berättar vad första personen klagar på. Varför inte säga det till mig istället.
Jag vet att jag klagar, men det är detta som jag fasar över och har svårt att släppa om dagarna. Så nu är det bara jag och försöker att inte se var de är eller inte bry mig varför de beter sig som de gör.
Förstå om jag är okontaktbar och är för mig skälv så mycke det bara det går.
Kram på er alla bloggare