Älska, älska inte. Älska....
Kan man älska en person så mycke att det gör ont i hela kroppen?
Jag gör det, och jag längtar, väntar och sörjer en hel del efter denna person. Vi har vetat om varandra i mer än 40 år. Men att vi inte kunnat leva tillsammans som jag ville. Den första kontakten var 1961. Det var ett mycke kort umgänge som vi hade då. 1987 det var ett spännande år och ett möte. Vi bestämde en plats på en parkering i stan. Jag från Säffle vill åter knyta den kontakt som då var att vi blev placerad på olika håll. Jag som haft olika boende, medans personen boende var på en och samma plats. Jag hade redan då bestämt att inte tappa kontakten med denna underbara person. Vi hade en mycket tät och intensiv telefon kontakt med varandra. Vi pratade om allt. Det var den tid som hade hänt när vi inte var tillsammans, framtidens planer på vad som skulle vara. Jag blev mer och mer förtjust av den underbara personen. Vi hade samma smak och åsikter, vi tycke om det goda i livet och ville verkligen värna om varandra på ett sätt som ingen trodde att man kunde göra. Med tiden blev det längre mellan kontakterna och tillfällen. Jag sörjde mycke och saknade att personen inte vara kvar. Att jag tappade kontakten och hade ingen tjangs att göra det som jag skulle vilja. Personen lever i dog mod, men om personen hade det så bra som jag trodde, kan jag inte ge svar på. Det bara blev så. All den kontakten försvann och jag fick annat att tänka på. Jag fick familj och barn, men, och åren bara går. Så med åren hade jag funderingar på vad som hade hänt den underbara person som jag en gång hade en sådan intensiv kontakt med. Åren går, barnen växer, och familjen har blivit äldre. Men saknaden är lika stark om inte starkare med åren. Det tog ca 20 år till. Mobilen pep och meddela att jag hade fått ett meddelande på mobilen. Jag öppnade meddelandet, läste det, och ser namnet på personen som hade skicket meddelandet.
Det var en vinter dag. I sms, ett står det, ”gott nytt år och god fortsättning på det nya året”. När jag läst det, tappade jag luften och kraften i kroppen. Jag var på jobbet i hemtjänsten, och var hos en vårdtagare i dens hem. Det var kväll vid sex tiden. Glädjen och choken kom och jag ville bara ut från vårdtagarens hem för att läsa meddelandet igen, och igen. Jag sitter i bilen, alla tankar och all önskan och längtan blev en otrolig lycka. Personen ville verkligen ha kontakt med mig. Jag måste bara svara personen och visa att jag verkligen, fortfarande vill ha kontakt med personen. Det blev många och långa medelanden som vi skickade till varandra. Jag var ivrig att få besöka och hälsa på personen som jag har längtat så, länge. Den kvällen har jag inget minne vad som hände mer. Men kvällen flöt men så kantigt, vidare. Jag ville bara får prata med personen igen.
I denna stund och detta medelanden, var det en otrolig glädje. Denna gång hade jag bestämt att jag inte skulle tappa personen, så lättvindigt. För nu har jag en mobiltelefon och jag kan ringa och skriva hur mycke jag någonsin kan, som jag inte kunde för 20 år sedan. Dagar och veckor flöt i en dimma. Vi var nästa ständigt och i någon form av kontakt med varandra. Senare på kvällen turades vi av att ringde till varandra och talades vid i flera timmar.
Jag blev bjuden hem till personen i dens hem. Eftersom jag inte hade bil, skulle personen komma och möta mig på järnvägstationen. På tåget var det en förväntan, en längtan och en glädje. Att äntligen kan jag få svar på det jag hade som jag undrade över, och att personen som säkert hade en del frågor skulle få svar av mig. Denna tåg resa mellan Säffle och Karlstad, var lång. Tyckte det tog allt för lång tid att få komma fram. Det brukar inte vara så, men när jag för en gång skull få träffa och umgås med personen, var väntan allt för lång. Det var en ny upplevelse. Att för en gång skull få vara hos personen i en helg, att kan umgås och prata oavkortat hela helgen. Natten var svår att somna. Där i sängen hade jag många tankar på varför det blev som det blev, och var tiden hade tagit vägen, vad som gjorde att den tidigare kontakt plötsligt bara upphörde. Viste att jag inte kan komma tillbaka i tiden för att leva upp den tiden som jag har mistat och inte fick vara med personen. Alla frågor om varför, var en plåga. Vad som gjorde att vi hade skilda liv, varför vi på olika ställen bodd 6 mil mellan oss. Det var inte bara att springa emellan och hälsa på som jag ville. På morgonen var en underbar morgon. Efter som jag hade svårt att sova länge, var jag uppe tidigt. Jag tyst och stilla satte på tv, n och kollade som fanns. Medans personen sov en törnrosasömn, var jag bara stilla och tyst. När personen vaknade, var det frukost. Inte den som jag var van med hemma. Tänk ny rostat bröd, två ägg, pålägg av olika slag och en stor kanna ny brygd the. Det är inte något märkligt med det, men att bli serverad som gäst och nära blodsband har en stor betydelse. Jag vågade inte gå omkring i lägenheten och spionera på vad personen hade i sina gömmor. Det blir en försiktighets sak som jag gör när jag inte är hemma. Den lördagen skulle vi ut till stora staden och handla. Personen frågade vad jag tycker om att äta och dricka. Men jag är inte den som har så stora krav på vad som bjuds. Jag är mest nöjd på att äntligen få vara hos den undrbara person som jag har längtat i så många år som det har gått. Timmar och dagar går så fort, att jag inte hinner med det som jag skulle vilja. Då var det dags att åka hem igen. Personen körde mig tillbaka till stationen. Vi väntade på Perongen, och att tåget skulle komma, och den kom. Jag kramar om personen hårt och länge. Jag ville inte släppa taget om personen. Vi kommer att höras på telefonen under veckan, och när det är helg, skulle jag få komma tillbaka igen. Smärtan och längtan, när tåget började rulla. Vinka så länge det bara någonsin går, och sen sätta mig ner på min plats, för en resa hem igen. Väl framme, så ringde jag till personen. Jag berätta att resan gick bra. Att jag snart skulle jag vara hemma och inne igen.
Den tjänslan och perspektiv, går aldrig att åter uppleva. Men att jag har den sorg och saknad, är jag troligen ensam om.
Ibland skulle det vara ett sätt att komma vidare, om jag hade en plats att besöka, när jag mår dåligt och sorgen är som starkast.
Det är inte så att jag önskar personen död, men att jag skulle vilja få komma och lämna den sorg och smärta som jag har och bär på.
Det är ingen som kan hjälpa mig, för att jag ska må bättre. För att slippa bry sig, är det lätt att säga, att jag ska söka samtal med en psykolog.
Hur det blir med det, är en annan historia.
Var rädd om dig, du är unik.
