lotusblobban

Problemet förföljer mig!

Då var det fredag igen. Denna vecka har varit en del strul och tjafs. Men ska jag sammanfatta hela veckan, har den varit medel bra. Jag trodde att jag hade en super tjangs. Jag kunde skriva hemma och sen skicka den här på jobbet och ut på nätet. Men jag då stöter på problem igen. Min dator och den som är på jobbet, kan inte varandras språk. Min är för gammal och den som är här är mycket yngre. Jag ger mig, jag får skaffa en som funkar med varandra.

Tänk om det var så med mänskligheten. Att efter ett par år som vuxen, inte platsar mer i systemet. De yngre är snabbare och mer effektiv på arbetsmarknaden. Men att jag som gammal och system trött, måste ändå söka alla jobb som finns på marknaden. Ett skrämmande exempel, att det var en man som snart skulle fylla 65 år, var tvingad att söka alla jobb som står till hans på marknaden. Gjorden mannen inte det, skulle han bli avstängd som straff. Mannen har tidigare arbetat i nästan alla år, och lagomt innan person, blev han avskedad från sitt arbete.

Det gäller även datorer. De blir inte gamla, men tekniken blir allt snabbare och snabbare, och de trotjänarna får gå i person allt för tidigt.

Vill klaga och säga att det är svårt när jag inte har slantar som krävs. Men skam den som ger sig, jag ska ha en som funkar och då kommer jag oftare mot tidigare.

Vill önska de få som läser en trevlig helg, och var rädda om er.

Den kortvariga lyckan!

Jag har en bärbar dator hemma, men jag har ingen Internet. Hörde mig för hos en radio affär, om jag kunde på något vis finna en usb port. Det gör det. Jag köpte den delen som skulle passa till min bärbar dator. Glad att jag äntligen har den del som fattas som jag sen ska koppla in Internet på. Väl hemma öppnar jag den försluten paketet med all den plast och papper som finns. När jag tillslut har kontakten och ska koppla in den i datorn, funkade det inte. Jag försökte och försökte men det går inte hur jag än försöker. Tillslut fattade jag att det var helt en nyare version som inte är till min datorn. Den glädjen som jag hade, försvann lika plötsligt. Jag måste skaffa en dator som är yngre är vad jag. Så jag bara ska söka och se om jag inte kan köpa en och jag då kan koppla till Internet. När den dagen och den lyckan, blir det att surfa och skriva blogg minst varje dag. Tills det, får jag ha tålamod och vänta.

Tala om den glädjen som vara.

Det är ofte som jag tänker på vad jag ska skriva. Jag har en del att skriva om, men jag har inte den tid som jag skulle vlija. Det är ochså en sorgens dag. Varje gång som en kolega kommer, och den ska börga på jobbet. Jag är osäker om hur den personen är, och vad länge den ska vara kvar med oss andra. När jag har sett och fått lära känna personen bättre, jag då slutar den bara så där. Varför ska jag ta så illa vig? varför bara axopetra att den tid som är, ska vara den tid och inget mer. Jag ville fortsätta bekantskapen vidare, men personen låttsade inte veta det. Nu är jag som alla gånger... Ensam igen.
Börjar fatta detta med att kor är vackra, men blir aldrig bjudna.
Ibland är det ett rent helvete. Jag ser och hör, men jag kan inte göra något åt saken.
Skenet bedrar med att tro, jag är en lycklig skit. För det är jag inte!
Var ute på en annan sajt, där en som jag har kontakt med. Den kvinnan är hyper konstig. Hon vet inte vad hon har skrivit eller vet inte vad hon vill. Jag blir anklagad för saker som jag inte har med henne att göra. Det svänger kraftigt från mörkaste mörker till strålande lycka, och där någonstans är jag och hoppas på bättring.
Jag kan glädjas åt att det var ingen annan som tog över personen som slutade här. Det var så tidigare. Att jag inte hade mer iq, inte höga skolor, inte konstiga fraser att kasta fram bara så där, och inte kunna bräcka den och skryta vad jag kan, Så jag gläds att personen inte kommer mer hit.
Men jag ska fortsätt och kämpa tills det jag hittar annat att göra.
Var rädda om er.