lotusblobban

Det är ofte som jag tänker på vad jag ska skriva. Jag har en del att skriva om, men jag har inte den tid som jag skulle vlija. Det är ochså en sorgens dag. Varje gång som en kolega kommer, och den ska börga på jobbet. Jag är osäker om hur den personen är, och vad länge den ska vara kvar med oss andra. När jag har sett och fått lära känna personen bättre, jag då slutar den bara så där. Varför ska jag ta så illa vig? varför bara axopetra att den tid som är, ska vara den tid och inget mer. Jag ville fortsätta bekantskapen vidare, men personen låttsade inte veta det. Nu är jag som alla gånger... Ensam igen.
Börjar fatta detta med att kor är vackra, men blir aldrig bjudna.
Ibland är det ett rent helvete. Jag ser och hör, men jag kan inte göra något åt saken.
Skenet bedrar med att tro, jag är en lycklig skit. För det är jag inte!
Var ute på en annan sajt, där en som jag har kontakt med. Den kvinnan är hyper konstig. Hon vet inte vad hon har skrivit eller vet inte vad hon vill. Jag blir anklagad för saker som jag inte har med henne att göra. Det svänger kraftigt från mörkaste mörker till strålande lycka, och där någonstans är jag och hoppas på bättring.
Jag kan glädjas åt att det var ingen annan som tog över personen som slutade här. Det var så tidigare. Att jag inte hade mer iq, inte höga skolor, inte konstiga fraser att kasta fram bara så där, och inte kunna bräcka den och skryta vad jag kan, Så jag gläds att personen inte kommer mer hit.
Men jag ska fortsätt och kämpa tills det jag hittar annat att göra.
Var rädda om er.