Tack för kaffet.
Det var ett tag som jag skrev på bloggen.
Det har varit mycke att göra, men också en plåga att beskåda det jag ser. Jag som person är tom innuti. Allt är svart och bottenlöst.Det som jag hade tidigare, försvan med tiden, som om jag miste den käresta jag hadde. En sjukdom som leder till tidig död och som även tog en stor bit från mig. Jag har snart varit här på sola, i nästan ett år. Ett år av skratt, samhörighet, vänner som har kommit och gått, men som jag nu i slutet ser cirken sluten. När slutet möter början, och det bildar en ring, här på sola. Jag har svårt att lita på personer. Jag försöker värkligen att tänka positivt, men räddslan kommer som en blixt, den slår ner i mig. Det finns en. En som jag känner förståelse för. Som inte kritiserar mina funderingar, som spontant säget "spotta ut det du bär på". Kan värkligen vända och lägga mörka tankar, så att en strimma ljus kommer över den, och allt känns lättare. Jag kan inte betala tillbaka detta ljus jag har fått. Jag kan heller inte hjälpa på lika vilkår som jag skulle vilja. När ljuset slocknar, försvinner hoppet. Det som då fylldes i min tomhet, försvan och en ytterligare bit följede med ur min kropp.Jag kan inte axoptera min konstighet, knepighet och allt som jag är tillsagd att inte göra. Det ser jag och det är normalt och axopterat av andra.
Jag värkligen uppskattar den volvo som stannade vid busshåplatsen en lördags kväll. Den körde mig till centrum, torget för att jag hann ta bussen hem. Att Jag skulle slippa vänta på stan i fyra timmar innan nästa buss skulle åka, är ingen trevlig lördagskväll. Kolegor som jag umgås med på sola, har egna fritidssysslor och jag har ingen förmåga att varken ringa eller besöka deras hem. Då är det bara att vänta tiden ann. Ett stort tack för att du stanna och körde mig till torget. TUSEN TACK.
Denna goda bekanten, är en kvinna som jag har träffat på nätet. Vi har skrivit till varandra via nätet en hel del. Jag har träffat henne ett antal gånger. Det är något som gör mig nervös över henne. Det är något som inte stämmer med henne. Försöker att se positivt i stället för att helt bli ensam.Troligen är hon inte färdig med sitt ex. Hennes ilska och hat, går över till mig. Ett tillfälle känndes som jag var i väntsalen med henne hos tandläkaren.Surret från borren, telefonen som ringer och det är bara vi två som sitter och väntar. Vi knappt pratar med varandra, och är det något, är det bara om exet. Vilken skit han är, vad han inte gör eller det som han gör som är fel. Hon stör sig på sin egen hund, och tycker allt är jobbigt, tungt, besväligt, tråkigt, blääää.
Jag vågar inte berätta om henne. Den räddslan att få kommentarer om "hur fan kan du besöka ett sådant fruntimmer, när det dräller av trevligare kvinno". Rädd för att "hur i helvete kan du tycka om blått". Räddslan "hur kan du lysna på sån musik, när det finns bättre".
Jag har trott på en del kvinnor, men jag är nog den som inte platsar hos dem. En jag frågar, "och när vill du vara kompis med mig då?", som jag inte får något svar av. För att hon byter kompis, som jag byter kläder. Jag saknar värkligen en plats, men ska nog dra mig undan för att slippa se det jag går miste om. Att slippa höra tisslet och tasslet när jag ändå är en konstig och knepig person.
Ett råd jag kan ge till alla bloggare. Ta vara på de bästa vänner som ni har. Var rädda om dem. Välj inte bort någon bara för att det kommer en som har det lilla extra som ingen av de andra har. Det är som med kläder, skor, prylar. Man köper och slänger och köper nytt bara för att den nya är snyggare i färg, snabbare och kvickare mot den gammla och mycke roligare mot vad det jag har hemma.
Jag är tacksam att ni finns och har gläds mig många gånger och är bara för mig att gå undan för att slippa se och höra det som gör mig besviken och avensjuk.
Var rädda om er och krama varandra.
Blobban
Det har varit mycke att göra, men också en plåga att beskåda det jag ser. Jag som person är tom innuti. Allt är svart och bottenlöst.Det som jag hade tidigare, försvan med tiden, som om jag miste den käresta jag hadde. En sjukdom som leder till tidig död och som även tog en stor bit från mig. Jag har snart varit här på sola, i nästan ett år. Ett år av skratt, samhörighet, vänner som har kommit och gått, men som jag nu i slutet ser cirken sluten. När slutet möter början, och det bildar en ring, här på sola. Jag har svårt att lita på personer. Jag försöker värkligen att tänka positivt, men räddslan kommer som en blixt, den slår ner i mig. Det finns en. En som jag känner förståelse för. Som inte kritiserar mina funderingar, som spontant säget "spotta ut det du bär på". Kan värkligen vända och lägga mörka tankar, så att en strimma ljus kommer över den, och allt känns lättare. Jag kan inte betala tillbaka detta ljus jag har fått. Jag kan heller inte hjälpa på lika vilkår som jag skulle vilja. När ljuset slocknar, försvinner hoppet. Det som då fylldes i min tomhet, försvan och en ytterligare bit följede med ur min kropp.Jag kan inte axoptera min konstighet, knepighet och allt som jag är tillsagd att inte göra. Det ser jag och det är normalt och axopterat av andra.
Jag värkligen uppskattar den volvo som stannade vid busshåplatsen en lördags kväll. Den körde mig till centrum, torget för att jag hann ta bussen hem. Att Jag skulle slippa vänta på stan i fyra timmar innan nästa buss skulle åka, är ingen trevlig lördagskväll. Kolegor som jag umgås med på sola, har egna fritidssysslor och jag har ingen förmåga att varken ringa eller besöka deras hem. Då är det bara att vänta tiden ann. Ett stort tack för att du stanna och körde mig till torget. TUSEN TACK.
Denna goda bekanten, är en kvinna som jag har träffat på nätet. Vi har skrivit till varandra via nätet en hel del. Jag har träffat henne ett antal gånger. Det är något som gör mig nervös över henne. Det är något som inte stämmer med henne. Försöker att se positivt i stället för att helt bli ensam.Troligen är hon inte färdig med sitt ex. Hennes ilska och hat, går över till mig. Ett tillfälle känndes som jag var i väntsalen med henne hos tandläkaren.Surret från borren, telefonen som ringer och det är bara vi två som sitter och väntar. Vi knappt pratar med varandra, och är det något, är det bara om exet. Vilken skit han är, vad han inte gör eller det som han gör som är fel. Hon stör sig på sin egen hund, och tycker allt är jobbigt, tungt, besväligt, tråkigt, blääää.
Jag vågar inte berätta om henne. Den räddslan att få kommentarer om "hur fan kan du besöka ett sådant fruntimmer, när det dräller av trevligare kvinno". Rädd för att "hur i helvete kan du tycka om blått". Räddslan "hur kan du lysna på sån musik, när det finns bättre".
Jag har trott på en del kvinnor, men jag är nog den som inte platsar hos dem. En jag frågar, "och när vill du vara kompis med mig då?", som jag inte får något svar av. För att hon byter kompis, som jag byter kläder. Jag saknar värkligen en plats, men ska nog dra mig undan för att slippa se det jag går miste om. Att slippa höra tisslet och tasslet när jag ändå är en konstig och knepig person.
Ett råd jag kan ge till alla bloggare. Ta vara på de bästa vänner som ni har. Var rädda om dem. Välj inte bort någon bara för att det kommer en som har det lilla extra som ingen av de andra har. Det är som med kläder, skor, prylar. Man köper och slänger och köper nytt bara för att den nya är snyggare i färg, snabbare och kvickare mot den gammla och mycke roligare mot vad det jag har hemma.
Jag är tacksam att ni finns och har gläds mig många gånger och är bara för mig att gå undan för att slippa se och höra det som gör mig besviken och avensjuk.
Var rädda om er och krama varandra.
Blobban
Kommentarer
Trackback
