lotusblobban

Det kan vara skönt att snart är det helg, men för en del är det ett rent helvete. Många som mig, har ett ställe att komma till varje dag och vara här om dagarna. Men för en del är det ett helvete att vara här, men att när helgen kommer leker livet, tror men. För mig är det bra att jag får komma. Mitt psyke är inte som många tror att den är. Nej, jag är ett kanske inte ett vrak, men ett offer för alla som inte har ett jobb att gå till. Bekanskaps kretsen är mindre, när jag inte har ett vanligt och meningsfullt jobb. Får jag inte komma hit på solareturen, är det isolering mot min vilja.
Alla har en eller flera önskningar om livet, pengar, kärlek, boendet och mycke mer. Mycke går att göra, men allt går inte att göra. Men för att inte hamna i allt för djup psykos, är det bar att ha något att sysselsätta mig med om dagarna.

Det som jag har svårt för ute bland folk är, att jag ständigt är orolig. Jag kan inte lita på om folket vill skada mig. Jag skyggar och oroas över att de ska skada mig var jag än går. Alla runt mig, bär på stora knivar. När som helst sitter den i ryggen. Ångesten är starkare ibland, och då är det skönt att vara på solareturen. På kvällar när jag kommer hem, och dagen har varit givande och bra, är det skönt att komma hem och bara vara. men det finns dagar som jag inte trivs med mig skälv. Att ständigt vara vaksam och vara bered på det värsta. Cortsen har frågat om jag ville ha psyk hjälp. Det vågar jag inte ta imot. För efter varje samtal, ska jag hem igen. Hem till ensamheten. Att processen fortsätter i huvudet, efter samtalet med psyk doktorn.
Det händer även här på solareturen, att jag måste vara vaksam. Jag ser att det inte är som det brukar. Jag frågar ofta och mycke hur det är, och jag måste lägga en hand på dem för att veta med kroppspråket att det de säger, är sant. Jag fick sluta att lägga handen på ryggen, axlar. Jag blev tillsagd att låta bli. Istellet går jag i omkrets för att inte stöta på någon. Jag undvek att vara nära andra. Märker att då är det något som inte är bra. Jag kan inte fråga vad som är fel, heller inte avgöra om det de säger är sant. När jag var mycke yngre, var det en som utnyttjadde mig spykiskt. Jag litade på den personen som var en sann vän. Men han bar sig så illa åt, och kränkte mig illa att mina föräldrar ville inte hjälpa mig för att få slut på elakheterna.
Jag har också blivit mobbad på skolan, och som även då inte föäldrarna ville göra något åt.
Mobbaren var en kille som igentligen var en som var ensam, men för att få vänner, måste han mobba mig på skolan. Varje kväll från skolan, hade jag blåmärken på båda benen. Och varje kväll ville jag att min mamma skulle hjälpa mig, att killen på skolan skulle sluta att mobba mig. Men mamma svara med att det var bara vända andra kinden till.
Det är svårt att vända kind efter kind, och ändå inte blir ett slut.

Så detta som jag gör, att jag lägger haden på rygg eller axel, är bara för att vill veta om personen menar vad den säger.
Att ständigt vara orolig (folk och vänner) för om de är iriterad och förbannad på mig. Det vill jag inte. Jag vill heller inte att i tredje hand komma till mig och berättar vad första personen klagar på. Varför inte säga det till mig istället.
Jag vet att jag klagar, men det är detta som jag fasar över och har svårt att släppa om dagarna. Så nu är det bara jag och försöker att inte se var de är eller inte bry mig varför de beter sig som de gör.
Förstå om jag är okontaktbar och är för mig skälv så mycke det bara det går.
Kram på er alla bloggare

Att vara sju år och ska börja skolan, var en spännande dag.
Den nya fröken och alla nya karmrater om var spännande.
Minns även att mina föräldar var med och hörde på vad fröken sa till oss barn. Föräldrarna var längst bak, klämda mot väggen och var stålta över sina barn, och på mig.
Fröken berätta vard som vi skulle göra på timmen, och sen var det rast. Rasten var det roligaste. Där var det mycke att springa på, även om det bara var en grus plan, så sprang vi mycke. vi var inte på skolan i så många timmar. Det var bara upprop på oss alla och lite infofmation och regler på skolan. Lekarna kommer jag inte ihåg så mycke, men att få börja första klass var ett av det som jag minns väl.
Nu för tiden, förtio år senare, är jag ute och bloggar.
Det finns ingen likhet i att vara på skolan eller att vara ute och blogga. Här skriver jag för er som vill läsa, och på skolan var det för att jag skulle kunna läsa och skriva.
Men tiden har värkligen förändrat sig. All den tecknik som finns nu, var det inget av då. Istället för penna och papper, finns det datorer som gör mycke nu mera.
Jag kommer att skriva om allt. Allt som har med vardagen att göra, och det som är inne för till fället.
Ta väl vara om varandra och den sommar som ändå finns kvar.
Lotusblomman

Jag gillar att skriva en del, men att jag inte har den tålamod som krävs att skriv.
Men jag ska försöka att skriva om allt och som är inne för stunden.
Ni läsare får gjärna ha åsikter om det jag har skrivit, tycke om det som är bra och det som är dåligt.
Jag ser fram imot att mina läsare kommer att hitta det som ni gillar ocskå.
Ha en trevlig läsning, så syns jag igen.
Lotusblomman