Jul, jul bara jul.
Förra julen och julafton, var jag på graninge, kollektivet. Det var mycke bra. Vi blev bjudna på julbord och fick även en julklapp. Hyresvärden kom på skälvaste julafton till oss. Det trodde jag inte att den jag hyr rummet av, skulle bjuda på julbord, men det gjorde han. veckor innan, kom det en julgran in i huset. Vi fick klä den och plasera den på ett bra ställe. Det var en så fin gran, och när ljusen lyser på granen, doften av barr, då var det jul. En sån jul känner jag frid med nostlgin sen barna årenen. Det året var ett vist med julen. Året före det 2007, Var det jobbigaste året som jag hade. Jag blev ut kastad från ett ställe som jag trodde jag fick bo kvar hos ett bra tag. Jag trivdes mycke bra, och att det var planer på att förändra på tomten och med huset, men det var ett rent helvete istellet. I september -07, var det så hatiskt, och spänt att jag fick välja. Endera fly eller stanna kvar som ett vackert lik. De dagar, veckor, månader. Var ett helvete. Jag saknade personen, men den ville inte veta av mig. När jag får beskedet att jag inte är önskvärd, då kommer nästa pers. våren 1987 i föräldra hemmet, ville inte mina föräldrar veta om mig. Fick göra så gott det bara går. Jag hade tankar på att sluta livet som ett vackert vrak. För ska jag leva som bohem, ingen ström, inga kontanter, ständigt vara på spänd, rädd och isolerad från folkligheten. Ständigt ha en rutin på dagen, som gör att jag orkade uthärda dagen. På kvällen lysnade jag på radio. Det går inte att ha tv, eftersom jag inte hade någon ström i där jag bodde. För att ladda ström till mobilen, var jag till en hamburgebar i stan. Jag köpte kaffe, och satte mig så att jag hade en kontakt på väggen. Det var att plugga in mobilen till el-nätet, och vänta tills den var full laddad. Mörkret kom allt fortare och natten var längre. Där i mitt bohem, hemmet. Årdnade jag så att jag fick ljuset från ute lampan. Laga mat på gasol spisen. Handlade så mycke jag behövde för dagen. Inget överskott av lyx och sånt som inte klarar av att vara i rumsvärme. Våren 2008 blev jag vräkt. Jag fick ingen hjälp, och jag skulle bo ute enligt den på soc. Jag packade bilen och tankade de sista kronor som jag hade, och jag åkte min väg. Vad som sen hände, är en annan historia. Nu två år senare, tänker jag på vilket liv jag hade. Jag är glad att jag har detta ställe att bo på. Jag är glad att jag har ett ställe att komma till varje dag. Men en dag, blir det att jag inte har det som jag har fått. Att jag kommer att vara en uteliggare, som inte har en bostad eller något att äta om dagen. Var det meninge med det, att jag, vi, alla ska tänka på vad bra vi har det. att även detta år ha mat på borden, vänner kommer, tommten kommer, att få samlas och njuta av det som vi har kämpat så i ett helt år för att få det så bra som vi har det. Nya året kan vi jobba på löften, och det som vi har varit efter med åren innan. Att sluta röka, sluta spendera alla pengar på saker som man inte har någon nytta av. Kanske byta jobb när det är en lågkonjetur och brist på arbete till alla. Betala skulder som ligger och har en dålig status.
Lova inget som ingen kan hålla. Jag lever och är för dagen. Jag älskar och njuter av det jag har. Jag söker och avvaktar när tillfällen kommer. Men att fira jul, som vi gjorde då när jag var yngre, gör jag inte mer.
Var rädd om dig, du är unik och det finns ingen som är två av.
Älska, älska inte. Älska....
Kan man älska en person så mycke att det gör ont i hela kroppen?
Jag gör det, och jag längtar, väntar och sörjer en hel del efter denna person. Vi har vetat om varandra i mer än 40 år. Men att vi inte kunnat leva tillsammans som jag ville. Den första kontakten var 1961. Det var ett mycke kort umgänge som vi hade då. 1987 det var ett spännande år och ett möte. Vi bestämde en plats på en parkering i stan. Jag från Säffle vill åter knyta den kontakt som då var att vi blev placerad på olika håll. Jag som haft olika boende, medans personen boende var på en och samma plats. Jag hade redan då bestämt att inte tappa kontakten med denna underbara person. Vi hade en mycket tät och intensiv telefon kontakt med varandra. Vi pratade om allt. Det var den tid som hade hänt när vi inte var tillsammans, framtidens planer på vad som skulle vara. Jag blev mer och mer förtjust av den underbara personen. Vi hade samma smak och åsikter, vi tycke om det goda i livet och ville verkligen värna om varandra på ett sätt som ingen trodde att man kunde göra. Med tiden blev det längre mellan kontakterna och tillfällen. Jag sörjde mycke och saknade att personen inte vara kvar. Att jag tappade kontakten och hade ingen tjangs att göra det som jag skulle vilja. Personen lever i dog mod, men om personen hade det så bra som jag trodde, kan jag inte ge svar på. Det bara blev så. All den kontakten försvann och jag fick annat att tänka på. Jag fick familj och barn, men, och åren bara går. Så med åren hade jag funderingar på vad som hade hänt den underbara person som jag en gång hade en sådan intensiv kontakt med. Åren går, barnen växer, och familjen har blivit äldre. Men saknaden är lika stark om inte starkare med åren. Det tog ca 20 år till. Mobilen pep och meddela att jag hade fått ett meddelande på mobilen. Jag öppnade meddelandet, läste det, och ser namnet på personen som hade skicket meddelandet.
Det var en vinter dag. I sms, ett står det, ”gott nytt år och god fortsättning på det nya året”. När jag läst det, tappade jag luften och kraften i kroppen. Jag var på jobbet i hemtjänsten, och var hos en vårdtagare i dens hem. Det var kväll vid sex tiden. Glädjen och choken kom och jag ville bara ut från vårdtagarens hem för att läsa meddelandet igen, och igen. Jag sitter i bilen, alla tankar och all önskan och längtan blev en otrolig lycka. Personen ville verkligen ha kontakt med mig. Jag måste bara svara personen och visa att jag verkligen, fortfarande vill ha kontakt med personen. Det blev många och långa medelanden som vi skickade till varandra. Jag var ivrig att få besöka och hälsa på personen som jag har längtat så, länge. Den kvällen har jag inget minne vad som hände mer. Men kvällen flöt men så kantigt, vidare. Jag ville bara får prata med personen igen.
I denna stund och detta medelanden, var det en otrolig glädje. Denna gång hade jag bestämt att jag inte skulle tappa personen, så lättvindigt. För nu har jag en mobiltelefon och jag kan ringa och skriva hur mycke jag någonsin kan, som jag inte kunde för 20 år sedan. Dagar och veckor flöt i en dimma. Vi var nästa ständigt och i någon form av kontakt med varandra. Senare på kvällen turades vi av att ringde till varandra och talades vid i flera timmar.
Jag blev bjuden hem till personen i dens hem. Eftersom jag inte hade bil, skulle personen komma och möta mig på järnvägstationen. På tåget var det en förväntan, en längtan och en glädje. Att äntligen kan jag få svar på det jag hade som jag undrade över, och att personen som säkert hade en del frågor skulle få svar av mig. Denna tåg resa mellan Säffle och Karlstad, var lång. Tyckte det tog allt för lång tid att få komma fram. Det brukar inte vara så, men när jag för en gång skull få träffa och umgås med personen, var väntan allt för lång. Det var en ny upplevelse. Att för en gång skull få vara hos personen i en helg, att kan umgås och prata oavkortat hela helgen. Natten var svår att somna. Där i sängen hade jag många tankar på varför det blev som det blev, och var tiden hade tagit vägen, vad som gjorde att den tidigare kontakt plötsligt bara upphörde. Viste att jag inte kan komma tillbaka i tiden för att leva upp den tiden som jag har mistat och inte fick vara med personen. Alla frågor om varför, var en plåga. Vad som gjorde att vi hade skilda liv, varför vi på olika ställen bodd 6 mil mellan oss. Det var inte bara att springa emellan och hälsa på som jag ville. På morgonen var en underbar morgon. Efter som jag hade svårt att sova länge, var jag uppe tidigt. Jag tyst och stilla satte på tv, n och kollade som fanns. Medans personen sov en törnrosasömn, var jag bara stilla och tyst. När personen vaknade, var det frukost. Inte den som jag var van med hemma. Tänk ny rostat bröd, två ägg, pålägg av olika slag och en stor kanna ny brygd the. Det är inte något märkligt med det, men att bli serverad som gäst och nära blodsband har en stor betydelse. Jag vågade inte gå omkring i lägenheten och spionera på vad personen hade i sina gömmor. Det blir en försiktighets sak som jag gör när jag inte är hemma. Den lördagen skulle vi ut till stora staden och handla. Personen frågade vad jag tycker om att äta och dricka. Men jag är inte den som har så stora krav på vad som bjuds. Jag är mest nöjd på att äntligen få vara hos den undrbara person som jag har längtat i så många år som det har gått. Timmar och dagar går så fort, att jag inte hinner med det som jag skulle vilja. Då var det dags att åka hem igen. Personen körde mig tillbaka till stationen. Vi väntade på Perongen, och att tåget skulle komma, och den kom. Jag kramar om personen hårt och länge. Jag ville inte släppa taget om personen. Vi kommer att höras på telefonen under veckan, och när det är helg, skulle jag få komma tillbaka igen. Smärtan och längtan, när tåget började rulla. Vinka så länge det bara någonsin går, och sen sätta mig ner på min plats, för en resa hem igen. Väl framme, så ringde jag till personen. Jag berätta att resan gick bra. Att jag snart skulle jag vara hemma och inne igen.
Den tjänslan och perspektiv, går aldrig att åter uppleva. Men att jag har den sorg och saknad, är jag troligen ensam om.
Ibland skulle det vara ett sätt att komma vidare, om jag hade en plats att besöka, när jag mår dåligt och sorgen är som starkast.
Det är inte så att jag önskar personen död, men att jag skulle vilja få komma och lämna den sorg och smärta som jag har och bär på.
Det är ingen som kan hjälpa mig, för att jag ska må bättre. För att slippa bry sig, är det lätt att säga, att jag ska söka samtal med en psykolog.
Hur det blir med det, är en annan historia.
Var rädd om dig, du är unik.
En trött dag.
Vad kul det är att förbereda en text och sen tanka över den senare på nätet.
Att ha drömmar och förväntningar om saker som skulle vara en lättnad. Men jag har märkt, att när jag har det, då är längtan slut. Som matrielt sett, finns det massor som jag skulle vilja köpa och ha hemma. Men när jag väl en gång har köpt den nya och något dyra tingesten. Ja, då är det inte lika spännande längre. Men att jag saknar det som gör att jag vill leva. Den dagen som den önskan kommer i uppfyllning. Ska jag vårda den och verkligen visa att jag verkligen älskar detta väsen. För som jag har det nu, är inget att leva för. Men jag måste kämpa och söka vart den är. Detta väsen har gömt sig och jag är på jakt för att hitta den. Jag på olika sätt kontrar, lockar och på olika sätt försöka att hitta det gömda väsnet. Men jag hittar inte det som jag söker efter ännu. Det är ingen hemlighet, men jag tycker det är obehagligt att öppet prata om det. Men på sajter och i skrift, går det bra (hitils). Jag får den uppfattning att kvinnor inte har det som männen har. Att hur lätt det är för kvinnor att bara välja och vraka bland männen, medans männen få tar det som kommer som ett erbjudande. Vi vill verkligen ha det bästa, men jag hittar inte den som jag vill ha. Och kvinnor är oftast upptagen när jag tror att äntligen är hon framför mig, den underbara kvinnan. Jag har träffat en del kvinnor som är singlar. Men då är det annat som gör att det inte klickar. Att osäkerheten och väntan, tar död på spänningen. Att jag inte uppvaktar henne tillräckligt. Gör jag det, tolkas det som att jag är svart sjuk Eller att på första dejten, komma med hela släkten för en dejt. Sen påstå att det inte klickade. Är en dålig ursäkt. Att betala den notan och sen bli blåst på konfekten. Jag ställer samma fråga är det som gör att jag, just jag ska våndas och pinas för min längtan och läggning. Det kom på tal, vad svårt det är att hitta denna man eller kvinna. Och att är det en man eller kvinna är den som är intressant, är upptagen. Har fått rådet att jag ska raka mig, klippa håret kort, klä mig sportig och modern. Då skulle kvinnor komma som klasar för att vilja ha mig. Men vilken falskhet. Inte ens den kvinna som sade det, ville inte ha mig. Men facit i hand, har jag rätt. Kvinnor är kräsna och det är de som gör valet.
Det finns också kvinnor som tycker om att vara ensam. Men samtidigt säga att hon var ensam och det var ingen som kom och hälsade på henne. Ska jag ha kakan, och även äta den med gott samvete.
Det var en kvinna som jag gillade. Hon var en som jag. Tänkte och tyckte som jag. Var inte den som skulle ha det sista i kläd väg. Hon var ekonomisk men kunde verkligen njuta av det goda utan att skämmas. Det var den bästa tid som jag hade medans hon var kvar. När hon inte skulle komma mer, skulle hon ändå besöka mig. Hitils har hon inte kommit. Hon kommer nog inte heller vad det lider. Jag saknar henne, men hon var upptagen och har en familj.
Som jag tidigare har skrivit, att jag har hittat en kvinna som har psykiska problem. Men jag vet inte vad jag ska göra för denna kvinna. Har besökt henne ett antal gånger. Men jag mår så illa, att jag bara vill bara hem. Hon och jag skriver till varandra, men jag känner inte för henne. Då är frågan. Ska jag ge upp, strunta i att det finns kvinnor kvar, låsa in mig med en dator och bara vara uppkopplad på nätet. Som de som skåp super på fritiden och även sköta sitt arbete, ska jag också göra.
Jag har skrivit till en och berätta, att jag känner mig inte för att pinas mer. Men jag har ingen plan på att korta pinan, men att jag känner på mig att dagen D kommer allt närmare. Har jag ingen att bry mig om, ge det som gör att livet är värt att leva, varför ska då jag då pinas i min ensamhet. Tankegängen kommer och går. De är starkare. Har jag en meningsfull sysselsättning, då är inte tanken och planen så stark.
Jag hoppas verkligen att det kommer en som en som vill ha mig, och att jag vill ha henne.
Det var en del, och mer kommer.
Var rädd om dig.
Nu äntligen har jag en dator.
Nu har jag en dator.
Det var en del som måste göras, men med stort tålamod, många timmar klara jag allt
Nu jag kan på fritiden skriva det som jag inte hade tid till tidigare.
Funderingar om framtiden.
Som ni läsare vet, har jag en del som jag vill ska publiceras. Så nu var det bara att spänna bältet och resan kan börja.
Jag vill önska er en trevlig stund på bloggen.
I dessa mörka tider som är nu i november, har jag många funderingar på vad jag ska göra när sola tiden väl är över. Ska jag städa och som lokalvårdare tro, torka och göra det som många av städerska gör om dagarna. Det sägs, att finns inte dem, skulle Sverige bada i skit. Ska jag jobba i butik och stå i kassan och ta betalt av kunder, eller vara butik värd. Kan det finnas annat som jag kan göra om jag inte har den utbildning som kräver?
Det gör det säkert. Men att verkligen hitta det som jag har nytta av, som kan bli en sluss vidare från sola till ett riktigt jobb till min person
Jag vet inte vad jag vill ännu. Men att ta jobbett i Norge, är för mig en risk i min ålder. Det skulle jag göra när jag var ung och rask. Inte i min ålder nu.
Orättvisor
På sola var det en som tyckte att den jobbar för många timmar i kassan. Personen ville att jag skulle komma och avlösa personen. Jag blev förbannad. Jag sa, ”tycker du att det är för många timmar i kassan, är det bara att sluta”. Jag kan hjälpa dig, så du slipper stå alls i kassan. Personen med ilska gick tillbaka till kassan, jag kom kort efter och sa till de båda personer att dra. Då har de hela två timmar ledigt innan de slutar för dagen. Vi övriga som jobbar och inte klaga på varför ingen ställer upp är det ingen som ser. Skulle jag klaga, var det bara att sluta på plats. Jag har då inte fel, när jag skriver så. Var det på en vanlig butik eller ett köpcenter, var det bara att bita igen och jobba. De timmar som gälle, är det som gäller.
Men nu är det bara att klaga och få de styrda att hålla med ”vist är det synd att en viss person inte behöver jobba så mycket”
Men när det gäller en från ett annat land, ja, då kan man klaga på allt. Även om vädret inte passar. Att det regnar för mycke, eller att solen skiner allt för mycke, så ska det klagas.
Hemma i Molkom på värdshuset, är det en kille som inte kan svenska, inte har svenska föräldrar, men att klaga på alla och allt som han inte tycker om. Killen skulle verkligen provocera fram bråk. Men att varken jag eller de som också var här, inte brydde sig.
Skulle jag som flykting, komma och söker fristad för att jag inte vill betala svensk skatt, komma till ett land som inte behöver betala skatt eller andra avgifter. Jag ska ha ett stort hus med många rum, tv och andra lyx saker som jag bara behöver för att jag ska trivas i mitt nya land. Jag ska klaga på andra och kritisera vilka dumma nötter de är som bor i samma land. Kanske ska be dom dra till ett annat land, kanske till Sverige för att helt enkelt slippa se dem. När jag har fått medborgarskap, ska jag se till att mina syskon, släkt, och många vänner be dem att komma till paradiset för att vräka ut sig på denna underbara platser. För här finns det inga invandrar, utbölingar och såna som bara vill förstöra min existens. Vi kan vara små svin och ta det som passa oss på vår svåra dagar. För det har vi rätt till. Det är synd om oss svenskar som inte vill betala skatt.
Nu får det räcka för i dag.
Det var ett försök på sena timmen.
Var rädda om er, så hörs vi mer igen
Blobban
