lotusblobban

Det har varit en del att göra. Jag har tankar om denna blogg, men att jag önskar att jag kunna skriva mer.
Jag fick ett samtal av en som jag litar på. Tidigare var det jobbigt att tro en del som ryktas om här på sola. Jag fick tillfällen att mer ingående veta var det som är på gång. Det var inte mig det handla om, men att jag med räddslan att ständigt komma på samtal och få tillrättavisad att det är inte rätt det som jag gör. Det jag frågar om är, vad gör jag för fel???
Det finns tjejer som jag pratar med och det känns att jag deras förtroende och inte den som angriper på dem. Men att varge dag späja och bara väntar på att det blir ett samtal.
Samtidigt även väntar på pengar från skatte kontoret som ska komma, men dröjer.

Jag fick ett långt samtal med den som jag litar på. Det var en del som jag har grubblat över, trott att jag var den som gör henne så illa, den räddslan som jag ständigt bär med mig, men ändå försöker att vara en super hjälte som inte gråter. Hon berättade sin verson på det hon uppfattar mig, med mina starka och svaga sidor som person.
Det var givande att få den stunden, men att jag har fler saker som jag skulle vilja fråga om.
Jag känner att jag har fått en bra dialog med henne, utan att vara påträngande. Att jag kan ställa de frågor som jag har bärt, utan att skämas eller att jag är missbildad i huvudet.
Som jag har sagt, att jag är avensjuk på de som jag inte har. Att jag måste finna mig i att det ska vara så för mig. Att alla ska inte ha det bra, att alla inte ska ha en hjärte vän, eller kompisar på fritid.
Detta tålamod, är jobbiga. Längtan och sökande, tar energi. Och den som bryr sig, blir tjänslorna så stora och kraftiga att jag blir rädd att den går sönder.

Jag hinner inte skriva så mycke som jag skulle vilja, men att jag ständigt tänker på bloggen och hur jag ska skriva av mig.

Kram alla bloggare. Jag kommer att skriva mer längre fram...

Det satt fem stycke i en bil. Den som körde såg att det var snart slut med bensin i bilen. bilfören fråga alla om någon har körkört. Alla fyra svara med ett "NEJ". Vad gör jag då sa bilfören, jag måste tanka bilen och jag kan värkligen inte tanka den. Kan någon tanka den, eller har någon gjort det tidigare? Alla fyra svarade, "NEJ" i kör. "Jag kör ändå till en mack".
Väl framme vi macken, kliver alla fem ur bilen, går runt bilen och letar efter bensin locket. "Ah", sa en av de fem. "den sitter på höger sida av bilen". Sagt och gjort, måste flytta billen rätt, så att det var lätt att tanka. "Men vad gör vi nu?", fråga den andre. "Och vilken sort ska bilen ha?", sa den tredje. "Ska det vara disel, eller bensin, eller Etnanol?" sa denfjärde. "Och hur ska vi göra för att få rätt och att det inte ska bli fel?". Den kanske expolderar här på macken, bara för att vi inte vet vad vi ska ha i bilen. Efter mycke fram och tillbaka, kom det en personal och hjälpte de fem att tanka bilen.

Så vad ni gör kära bloggare, fråga den som jobbar på macken hur man gör innan in tankar.

Jag satt och åt mat i dag, och får se en som jag tycke är läcker. Då kom rubriken "kärlek på jobet".
På en arbest plats här på sola, komme det många, det går många också.
Men en del fastnar jag för. Jag vill lära känna den kvinnan och varför inte ha lite kul med på fritiden.
Hitils är det magert med den saken, men jag strävar och försöker tills jag blir avspisad på plats. För det har hänt, och jag vill inte se personen. Men lika fullt hejar den och som om det inte hänt något. Men skit i det. En som jag har gott öga till. Hon är trevlig, söt, snäll i sätte i att prata på. Jag har flera gånger ta reda på om det jag känner, är det som hon utstrålar med kroppen. Men det är en till som sätter griller i huvudet på henne. Ett sätt att manupulera en annan mäniska.
Har svårt att få någon kontakt med den snygge kvinnan. Men i dag, var hon och skulle värma mat, och vi blev brevid vvarandra. Hon pratar med mig som vanligt, även om hon och en till bara hängt med varandra. Nu är jag sugen på att stötta på henne, men jag vet inte om hon ens vill prata med mig mer. Jag har letat över hela huset och hittar henne inte. Det är en dröm, Lennart. Vakna ur drömmen och skärp dig!!!

Hur det än blir eller vad nu jag ska skriva, så finns det en del som jag skulle vilja vara mer (vad skriver man) vän med en del.
Någon riktig het kärlek, har det inte vad jag har sett. eller så var jag så in i mig skälv, efter som jag blev utkastad för snart ett år sedan, att jag inte har uppfattat vad tutti nutti det är på sola.

Okej, det hånglas en del, men det är bara vackert. Ömma smekningar och kärleksfulla ögonkast mellan paren.
Det som jag går på är, att få kvinnorna till att rådna. Det är nog det gulligaste jag har sett. De blir röda i ansiktet och tittar ner och med en viskning " säg inte så, Jag rådnar" . Ni som har blivit utsatt av mig, ni är gullig när ni rådnar.

Jag har varit kär en gång på ett jobb. Det var länge sedan, och hon var den som jag föll för, och hon ville vara  ned mig och kärlek uppstog på verkstaddsgolvet. Vi var ett par i ett år, tror jag. Det blev ändringar i jobbet, och i vårat förhållandet, så vi skildes som vänne, hon flyttade långt ut i skogen. Det som grämer mig var, att vi tappade kontaktenn med varandra.
Det är så, när jag ung och oförstörd, inte fattade bättre.

Jag måste skriva om en bekännelse.
En kvinna var rörd och tacksam över det jag skrev till henne. Det jag hade läst och det jag försökte att på något vis hjälpa henne, var rent kännslomässig upprördhet.
Men i dag var hon här och berättade för mig, att det jag skrev om värmde och det betydde mer än en kram. 
Det var varma ord denna kvinna sagt till mig i dag.
Jag känner så mycke för henne, men jag ska inte säga det till någon (det är bara du som vet det).

Det som jag skulle vilja, men inte törs, att den jag tycker om, skulle få en kram varje dag som jag är här.

Det skadar inte med mer kärlek på jobbet. Tänk vad mycke man skulle hjälpa om det var mer kärlek på jobbet.
Vad många ensamma singlar som helt plötsligt blev ett par. Då kan kommunen ta in ytterligarre hundra personer til, och låta dem ha kärlek på jobbet.
Mottot är: Här på solareturen har vi olika orsaker på att vi är här. Det ska vara ett som ett vanlig arbetsplats, söka jobb, och ha en meningsfull syselsättning.

Så nu alla blogg vänner. Krama varandra och håll kärleken het, och var sams. 
Jag kommer mer en annan dag.
Lotusblobban.

Jag fick en chock av ett medelande som jag har läste. En vän som jag trodde att jag viste en del, men som har mycke mer som jag inte viste. Vad ska jag göra nu??? Jag kan gå fram och krama personen, men det var nog ingen god ide. Jag kan prat med den personen istället, nej , då är jag bara en plåga och ska veta mer och komma in i personens liv och historia, än vad jag vet. Vad ska jag göra då???
Det enda som är bäst är, att vara som vanligt. Att vara den som jag har varit förut. Men vad trist; Jag känner för att göra något, och hoppas att jag kan hjälpa mer på vägen och få komma vidare i livet.
Men jag ger upp.
Det får vara som jag var tidigare, som vanligt.
Men det chockar mig, att läsa det och att jag inte kan göra något för den personen. Jag hoppas att jävulen gör som personen ber om, och det riktigt ordentligt......................................

I morse, kom en vän och frågar med en förtvivlad röst, "ska du sluta här på sola". Jag blev snopen att få frågan så tidigt på morgonen. Jag vill inte sluta, jag ska begära att få vara kvar här istellet. Värkligheten har kommit i kapp mig, och jag klarar inte av att vara hemma en längre stund. Det finns dagar som jag klarar dagen bra, men det finns också dagar som jag inte vill göra något, men tvingar mig till att göra något ändå.
Den trettonde i denna månad, ska jag ha möte med af. Jag ska begära att lotta ska vara med på mötet. Vad som kommer att bli, vet jag inte, men hoppas att det blir något här på sola.
När helgen kommer, saknar jag vännerna som finns här. Och nu när kompisen frågar med en förtvivlad röst, fattar jag att jag betyder något för dem (det värmer), och jag kommer att sakna mina vänner mer, när jag inte är på sola.
Jag tycker det är så jobbigt att bjuda mig skälv till någons hem. Klampar och tränger mig på som en ångvält genom dörren och in.
"Jag trivs bäst på öppna lanskap", som lika gjärma kan vara "Jag trivs bäst på solareturen".

Jag har ingen lust att jobba i dag. Det är tungt och har mångaa tankar om allt och alla. Väntar bara på att få den kaffe och pratstund som var planerat, men jag vill inte störa och vara till besvär, bara för att jag ska ha det som var planerat.

Det som snurrar i mitt huvudär; vad som blir med mig i framtiden, jobbet, finns hon Mona-Lisa, eller kommer hon en dag och frågar bara.
Min syster tar mycke tid och kraft, för att jag saknar henne. Jag kanse ska hata henne bara för att vi inte fick växa upp som barn tillsammans. Det är inte syrrans fel, utan våra föräldrar som skilde oss i mellan.
Detta med när våra föräldrar en dag lämnar in, och vi ska ta hand om hemmet och tömma den på saker. Hatet, snikenheten, efter som jag inte bodde hemma, ska jag inte ha något. Inte ens en minnes sak.
Jag ska inte måla fan på väggen, och spekulera i vad det blir den dagen då föräldrarna en gång lämnar in. Nej jag ska njuta av att här på sola, finns det vänner som jag inte trodde fans och som tycker om mig.

Nu tar jag en fika, och sen vet jag inte vad som kommer att bli.
Var rädda om er bloggvänner.
Lotusblobban.

Jag har ett par dagar varit nere, prykiskt. När olika myndigheter har sina regler, är jag liten. Bara för att jag får a-kassa, får jag inte vara kvar här på sola. Men att jag söker försörgningsstöd, ska jag vara här. Jag trivs som fiskar (Pirraier) i vattnet, och vill inte vara här ifrån. Är det sjukt????

För mig har det varit en plats med sköna mäniskor, som alla har ett eller annat problem, men det säger vi inget om. Jag pinar och umgås inte som vanligt folk (tror jag), men det är en skön stämning här. Det som jag har märkt, att vill jag berätta varför jag har hamnat här, går det bra. Vill jag undvika vissa ämnen, är det inge som tar illa upp för det. Som jag har sagt till en del, att detta sola, är mitt andra hem. Jag är bara till Molkom och sover för sen kommer jag tillbaka igen.

Det finns en tjej som jag tycker mycke om. Hon har den rätta blicken och har lätt för att lysna och prata med. Hon har varit med om en del, men vi förstår varandra och kan prata med varandra obehindrat om allt. Det är synd att hon är upptagen, men jag vet att jag kommer aldrig att kunna ersätta mannen i hennes liv. Som ni förstår, bästa läsare, att jag kommer inte att sätta ut hennes namn här. Det kommer att skada henne bara. Hon är min i hemlighet och jag älsar henne som kvinna och vän...

För några dagar sedan, var jag till en butik. Lustens oas. Det var grejer det. Det var en del saker som jag skulle vilja prova på, men det kräver att man är två. Jag tror på pason, värme, ge och ta för att det ska bli det bästa i äventyset.
Det jag läser och hör på radio och tv, är bara våld, död och skräck. Filmmerna spyr ut våld, blod och skräck i sina filmer. Vill jag se en p-film (pilsner-film), är den så rå och hård, att det lika bra att se skräckis och njuta av det i stället. Jag går inte för varken skräck eller hårda p-filmer. Det är synd att det inte finns mjuka och varma filmer. Jo förästen, det gör det. Jag kommer inte på någon nu, men hittar jag en eller fler, så skriver jag om det här på bloggen.

Appro på värme och orättvisa! I söndags var jag ute på sandgrunds udden, och njöt av solen. Hade musik i öronen, solabåten kom förbi på älven och det var underbart. Det var skönt att bara sitta på en parkbänk och se folk gå omkring. Plötsligt kom en kvinna. Det var en sådan vacker kvinna att jag bara tittade på henne. Hom mötte mina ögon och vi kunde inte släppa blickarna från varandra. Det var en Mona-Lisa. Det var det sötaste jag har sett på länge. Hennes hund störde våra ögon kontakten. Den sprang omkring och luktade på allt. Och jag suktade efter henne, när hon bara plötsligt gick sin väg. En sådan kvinna lyckas man inte att fånga och ha hemme om kvällarna och helgerna.

Nej nu får det vara bra för denna gång. Många pussar och kramar till er.
Lotus blomman.

Det kan vara skönt att snart är det helg, men för en del är det ett rent helvete. Många som mig, har ett ställe att komma till varje dag och vara här om dagarna. Men för en del är det ett helvete att vara här, men att när helgen kommer leker livet, tror men. För mig är det bra att jag får komma. Mitt psyke är inte som många tror att den är. Nej, jag är ett kanske inte ett vrak, men ett offer för alla som inte har ett jobb att gå till. Bekanskaps kretsen är mindre, när jag inte har ett vanligt och meningsfullt jobb. Får jag inte komma hit på solareturen, är det isolering mot min vilja.
Alla har en eller flera önskningar om livet, pengar, kärlek, boendet och mycke mer. Mycke går att göra, men allt går inte att göra. Men för att inte hamna i allt för djup psykos, är det bar att ha något att sysselsätta mig med om dagarna.

Det som jag har svårt för ute bland folk är, att jag ständigt är orolig. Jag kan inte lita på om folket vill skada mig. Jag skyggar och oroas över att de ska skada mig var jag än går. Alla runt mig, bär på stora knivar. När som helst sitter den i ryggen. Ångesten är starkare ibland, och då är det skönt att vara på solareturen. På kvällar när jag kommer hem, och dagen har varit givande och bra, är det skönt att komma hem och bara vara. men det finns dagar som jag inte trivs med mig skälv. Att ständigt vara vaksam och vara bered på det värsta. Cortsen har frågat om jag ville ha psyk hjälp. Det vågar jag inte ta imot. För efter varje samtal, ska jag hem igen. Hem till ensamheten. Att processen fortsätter i huvudet, efter samtalet med psyk doktorn.
Det händer även här på solareturen, att jag måste vara vaksam. Jag ser att det inte är som det brukar. Jag frågar ofta och mycke hur det är, och jag måste lägga en hand på dem för att veta med kroppspråket att det de säger, är sant. Jag fick sluta att lägga handen på ryggen, axlar. Jag blev tillsagd att låta bli. Istellet går jag i omkrets för att inte stöta på någon. Jag undvek att vara nära andra. Märker att då är det något som inte är bra. Jag kan inte fråga vad som är fel, heller inte avgöra om det de säger är sant. När jag var mycke yngre, var det en som utnyttjadde mig spykiskt. Jag litade på den personen som var en sann vän. Men han bar sig så illa åt, och kränkte mig illa att mina föräldrar ville inte hjälpa mig för att få slut på elakheterna.
Jag har också blivit mobbad på skolan, och som även då inte föäldrarna ville göra något åt.
Mobbaren var en kille som igentligen var en som var ensam, men för att få vänner, måste han mobba mig på skolan. Varje kväll från skolan, hade jag blåmärken på båda benen. Och varje kväll ville jag att min mamma skulle hjälpa mig, att killen på skolan skulle sluta att mobba mig. Men mamma svara med att det var bara vända andra kinden till.
Det är svårt att vända kind efter kind, och ändå inte blir ett slut.

Så detta som jag gör, att jag lägger haden på rygg eller axel, är bara för att vill veta om personen menar vad den säger.
Att ständigt vara orolig (folk och vänner) för om de är iriterad och förbannad på mig. Det vill jag inte. Jag vill heller inte att i tredje hand komma till mig och berättar vad första personen klagar på. Varför inte säga det till mig istället.
Jag vet att jag klagar, men det är detta som jag fasar över och har svårt att släppa om dagarna. Så nu är det bara jag och försöker att inte se var de är eller inte bry mig varför de beter sig som de gör.
Förstå om jag är okontaktbar och är för mig skälv så mycke det bara det går.
Kram på er alla bloggare

Att vara sju år och ska börja skolan, var en spännande dag.
Den nya fröken och alla nya karmrater om var spännande.
Minns även att mina föräldar var med och hörde på vad fröken sa till oss barn. Föräldrarna var längst bak, klämda mot väggen och var stålta över sina barn, och på mig.
Fröken berätta vard som vi skulle göra på timmen, och sen var det rast. Rasten var det roligaste. Där var det mycke att springa på, även om det bara var en grus plan, så sprang vi mycke. vi var inte på skolan i så många timmar. Det var bara upprop på oss alla och lite infofmation och regler på skolan. Lekarna kommer jag inte ihåg så mycke, men att få börja första klass var ett av det som jag minns väl.
Nu för tiden, förtio år senare, är jag ute och bloggar.
Det finns ingen likhet i att vara på skolan eller att vara ute och blogga. Här skriver jag för er som vill läsa, och på skolan var det för att jag skulle kunna läsa och skriva.
Men tiden har värkligen förändrat sig. All den tecknik som finns nu, var det inget av då. Istället för penna och papper, finns det datorer som gör mycke nu mera.
Jag kommer att skriva om allt. Allt som har med vardagen att göra, och det som är inne för till fället.
Ta väl vara om varandra och den sommar som ändå finns kvar.
Lotusblomman

Jag gillar att skriva en del, men att jag inte har den tålamod som krävs att skriv.
Men jag ska försöka att skriva om allt och som är inne för stunden.
Ni läsare får gjärna ha åsikter om det jag har skrivit, tycke om det som är bra och det som är dåligt.
Jag ser fram imot att mina läsare kommer att hitta det som ni gillar ocskå.
Ha en trevlig läsning, så syns jag igen.
Lotusblomman