lotusblobban

Igår den 27-8 (en torsdag), var jag inte mig skälv. Det inre psyket var i svallning. Att jag känner för någon och vill mycke, bara vill, bara vill. jag fick fel signaler och ångra att jag skänner så som jag gör. Det blev ett misstag av mig. Jag trodde en del, som i dag var taget i luften. Jag trodde att jag hade en kniv i ryggen. Jag ville värkligen skriva av mig, men att jag inte fick till det som jag skände just då. Inget stämde hur jag än skrev, så blev det fel i texten När jag kom hem, fråga jag mig skälv vad ska jag göra för att jag inte ska få ytterligare en kniv i ryggen. Jag hittade inget svar, och fömodar att jag får vara på min vackt hela tiden.

Jag fick besked att jag får bo kvar på graninge, det var en glad nyhet. Nu har jag något att se fram imot och försöka att läka det som är sår i.

I övrigt är jag nöjd. Jag har mublerat en del i butiken. Jag tycker det se bra ut. Vad andra tycker är både bra och dåligt. En del kritik är bar att höra, om det är med en bättre lösnig som ser bättre ut. Men annars lysnar jag inte för de som bara klagar i stora hela.

Alla bloggare, ha en trevlig helg.
Var rädda om varandra och krama varandra.

Hej alla bloggare!
Jag var inte på humör att vara på sola idag. Tog en lång promenad och innan jag han komma tillbaka, ringde min telefon. Jag svara, och det var Jenny. Hon undrade vart jag var, och om jag kunde komma till hennes kontor, det ville jag. Väl tillbaka blev det ett möte. Jag sa vad det var för fel och att jag inte mådde bra här på sola. Förklara att jag inte platsar här, jag drar mig undan för andra får sin plats, att jag bara var i vägen för andra och kände mig trängd. Jag var ett höstlöv som bara blåser omkring överallt. Så fick det inte vara. Vi ska hitta en lösning och vad jag var intreserad i att göra. Att jag tycker om att ställa iordning möbler och även mublera om och ha ett ansvar för den delen. Jag fick vara i butiken och plocka fram nya varor redan i morgon, det var det som jag hade tidigare på semester tiden, för en som var på semester då.
När jag var klar med mötet, kom en som jag har ett stort förtroende för. Hon, fröken S. Hon tittar på mig och frågade hur jag mådde?.
Inget vidare, men nar jag har prata med de styrande, blev det bättre, sa jag.
Vi prata en del, men jag saknar denna stund att kunna prata med henne. Alla kan jag inte prata förtoende med, och hon, fröken S. hon gör mig lugn, men jag känner mig obekväm.
Varför tvinga henne bara för att jag vill prata. Och jag önskar att hon gör det tillbaka till mig.
Jag har fått rådet att tänka på mig skälv, men det känns inte bra.
Som jag sa till henne, " det är lätt att säga det, men att göra, är svårare". Det håller hon med om.
Vi blir alltid avbrutna vart vi är och pratar. Jag och hon, fröken S. Får aldrig komma till pungt. Det blir en massa lösa trådar som hänger och som vi får ta itu med en annan dag.
Du fröken S. Jag är glad att vi har kommit till en neutral plattå, och inte behöver tro eller skada våra tjänslor.
Att vi har gett varandra den respekt och förståelse för varandra. Att få visa vandra tjänslor för varandra utan att skämmas.
Det blir en massa som inte går att skriva om, men att vi kan förstå varandra.

Ha det bra alla bloggare.
Krama varandra, så syns vi igen.

På lördag var jag och jobba på sola. Det var rörigt och det fattas folk på en del stationer. Följde Maj-Lis till bussen. Min buss skulle inte gå om två timmar. Jag gick till I2,s gräsplan. Det var mindre med folk mot vad det var i våras. På vägen till I2, går tankarna om allt. Jag funderade på hur bra jag mår. och ändå veta att jag har en del att ta i tu med det förflutna. Att jag för en gång skull, städa utanför min egen dörr och vara som andra ordentliga mäniskor. För in bloggläsare, är väl ordentliga och gör rätt för er?
Jag har försökt att vara normal, göra rätt för mig, och det som jag tror att det ska vara så.
Detta har jag försökt i 50år, men jag misslyckas ändå.
Jag är inte religös, och tror heller inte på vad dom pratar om. Men ändå känner jag mig misslyckad.
Det har funnits dagar som jag planerat skälvmorgd, men inte vågat. Det var för ca 10år sedan som jag fick en nedgång. allt var svart. Jag funderade hur jag skulle göra. Vilka medel jag skulle ha för att slippa denna smärta. Jobba ensam på kvällar, skötte familjen på dagarna, hade en saknad att inte bara ge, utan att jag kunde få det jag önskade och längtade efter. Men på ågot vis, blev det en ändring av min plan, och jag ville fortsätta att leva. Men det händer att jag inte orkar mer. Scharlotta har sett mig, och att jag menar allvar i det jag skriver. En dag som jag inte ville mer, och lotta var närvarande och såg att det var något som var fel. Men jag sa att det bästa var att få sluta detta helvete.

Det som jag också funderar på vi, eller jag känner mig omyndig förklarad och tror att fler är det. Den mannen som går till bilen, har han körkort? Konstigt, och jag trodde att han var som jag. Hon då? Och tittar på en kvinna på cykel. Vad är hon? Normal?
Att göra rätt för sig och vara lojal mot samhellet, mot mig, mot polisen, mot lagen? Vem Ska jag vara lojal mot? Har jag rätten tjäna snuskigt mycke pengar och inte betala skatt? Har jag rätten att låsa in sånna som jag inte gillar, och ha dem som försöks djur? Spärra in dem i bunkern som är 50x50 cm, och 2 meter lång, som en säng. Att lagligt dråga dem och testa dem hur de beter sig av lycko piller som hasch, amfettamin, kokain, L.S.D.
Vi måste veta vad som är fel i systemet, måste veta hur normal jag är mot vad försöks personerna är.
Forskarna säger att vi tänker inte avliva folk, vi vill bara vet vad som är friskt eller sjukt i den enskilda mäniska.

Jag har svårt att se en film, och konsentrera mig vad filmen handlar om. Oftast är det sekvenser som jag tidigare har varit med om, och som jag saknar som skog, jorddkällare, äppelträd, månljus, tårar, att bli lämnad på en öde plats, passion mellan två personer, pojken som kommer hem till mamma i värmen, drömmar i skräck och när jag vaknar, att hon den varma, trygga vännen, som trösta  och tillfredsställer mig brevid mig, är borta. 
Tittar på ytterligare en film om massaker och avrättningar. Är det min tur snart? Folkets jubel när jag ska avrättas. jag är inte beredd. Jag vill bestäma det skälv, när jag vill sluta leva och inte en fest för andra.

Jag har en sådan längtan, att jag känner mig i vägen. Jag försöker att vara med, men är det en som sätter ögonen i mig, backar jag av räddsla. Jag vet inte vad jag ska göra, och jag vill appsolut inte vara en sombi.
Jag pratar inte med någon, och jag har ingen åsikt om någon heller. Jag vill bara vara med i gruppen.
Som i dag måndagen, skulle jag hjälpa till, men jag vet inte vad jag ska göra, inte heller vad det ska bli när det blir färdigt. Jag är bara i vägen, eller att andra är i vägen. Mår mest pyton.

Vist är det en ätligen måndag.

Krama varandra

Jag var ute på ett ärende. Tog bussen, för det regna ute och inte i bussen.Till stället var det inget som hände, men det var mycke folk. Men när jag skulle äka tillbaka med busse, var den man som klev på. Det var mycke folk även tillbaka, och nästan alla platser var upptagna. Mannen ställde sig i mitten av bussen, närmast utgången. Det var två barnvagnar som var med också. Mannen var nog skräckslagen att det var så mycke folk eller vad han led av. Någon trykta på knappen för att kliva av på hållplatsen, bussen stannade vid kanten och dörrarna öppnades och mannen kliver ut ur bussen. Innan dörrarna stängdes, kliver mannen på igen samma väg som han klev av. Vi åker en stund, och samma sak händer igen. Men när jag skulle av, då sätter sig mannen sig på en plats där det var två lediga platser.
Det är många små sikvenser, som jag ser och undrar vilket konstiga mäniskor det finns igentligen.
Och jag är en va alla.
Hejhej

Marknaden kommer med hösten. Det är med en glädje och ångest. Glädjen att vandra bland knallar och se allt som jag inte behöver köpa. Sorg över att det snart kallt och mörkt ute. Jag är den som inte klara av mörkret. Vaknar när det är mörkt ute. Innan jag ens hinner hem, är det mörkt. Endast ett par tinnar på dagen som det är ljust. Vet att en del tycker om hösten, mörkret, kylan. Då får de krypa upp i soffan med en filt om sig och vara inbäddad i mörkret med en bok eller annan aktivitet. Jag och alla som är ensamma, klarar inte av isoleringen och ensamheten. Då önskar jag att det finns ställen för alla som vill ha en mening och aktivitet på fritid och höst/vinter mörkret. Ett ställe som gör livet lättare att leva. Sånt kostar pengar och vem skulle vilja styra upp och driva det så jag och alla andra som har problem, har en möjlighet för en tillvaro.
Jag är så glad att jag har fått vara här på sola. Att träffa folk, prata, fika eller bara få vara för sig skälv en dag. Så skulle det vara för mig även på helger och övrig fritid. Vist jag bor på graninge, men att jag inte har de intressen som de har, och att det kostar en massa pengar, och gör stämningen dålig när de är onyktra. Den stanken och sölet som blir effer en fest. Vem ska ta hand om skiten? Jag vill inte städa efter de som super och grisar ner. Är det någon som vill städa efter min röjfest? Skulle inte tro det!

Den tryggheten är att som på graninge. Att det bor en massa folk. Alla har sina rum, men att det även ska finnas ett eller flera rum för olika intressen. Att det ska vara blandat män, kvinnor, par med barn eller utan barn. 
Alla bor och lever ett familje liv. Fira alla högtider som nyår, påsk, pingst, midsommar och julen. För julen för mig är det jobbigaste jag vet. Nyårafton, inte så jobbiga, men att det är även en högtid.
Som på sola, vill jag vara tillsammans med andra, är jag ute i samligs rummen. Vill jag vara ensam och vara skälv, är jag på mitt rum. Då har jag en möjlighet att välja. Att även om jag inte är ute bland de andra i huset, vill de veta att jag bara vill vara för mig skälv. En typ av omtanke, att bry sig om den som bor där. 

Nu, har jag bara ångest att vara ensam när jag stänger dörren på sola och går mot buss stationen, för att ta bussen hem.

Det är två värdar. Den värden som är här på sola, och den värd som är utanför sola värden. Så när jag kommer hem, skulle jag få komma till en värd, en hem värd att vara på och bo.
Detta var bara en dröm.
Vaknar upp och ser att det är som vanligt. Inget är förändrat och jag är den jag är. Om det är bra eller dåligt, vet bara de som umgås med mig.

Vill någon bli kramad?
Jag vill bli det, och jag ger om någon vill det.
Men annars, krama varandar och visa att du bryr dig om den du tycker om.

Lev gott  kära bloggare

Jag har ett par dagar varit orolig och nere. Att pengar inte kommer som jag vill, utan att det ska utebli. Hyran inte blir betald, att inte kan köpa förnödenheter som fattas i mitt kylskåp. Det som gör mig mest orolig, att jag inte får bo kvar. Att är tvingad att bo ute som alla uteliggare gör.
Men det är inte bara synd om mig, det är synd om alla andra som heller inte har mat för dagen.
En som jag nyligen pratat med på telefonen, oroas med att bli vräkt. Kylskåpet är tomt.Väntan blir till nästa vecka för beslut om det blir vräkning eller inte. Inte nog med det, personen har barn.
Jag har inte så mycke pengar, men vist, jag kan låna det lilla för att lindra smärtan för ett par dagar.
Jag känner mig skyldig att hjälpa den som har det svårt. Det gör också ont att låna och det inte räcker mer än ett par dagar och sen vara utan mat igen.
Har man inte psykiska problem, får man det. Denna ständiga jackt efter  pengar som inte finns.
När jag slutar på sola, kar jag till personen, och lämna pengar. Då vet jag att jag har gjort någon nytta, och hoppas att fler gör det också.

Det blir ett kort blogg, men det kommer mer.
Krama varandra. Hejdå

Jag har väntat och gläds av att jag kommer att få mycke pengar. I hela förra veckan och den veckan har jag väntat på att pengarna ska komma. Första dalgånen var att jag fick avslag från soc.
Det var inte så mycke att deppa för,anser jag. När jag inte fick en reckvecition till busskort var det båtten. Vad gör man om man inte har så jag kan komma till stan och till baka.
Resa till stan var inga problem. Jag fick lift av ett par som också jobbar på sola. Men att komma hem var det svårt.
Jag fick låna pengar så jag kunde komma hem och tillbaka med buss.  Soc svara på andra dagen, att fogden har tagit skatteåterbäring. Jag hade alltså inga pengar till buss ens en gång.
Soc har ändrat och jag skulle få pengar, men när jag skulle få pengar på kontot viste inte den på kontoret.
Jag gick till en bank automat, stoppa in kortet, slår koden, och väntar på att pengarna ska komma. Det enda som kom var, att jag inte har fått pengar på kontot.
I Karlstad står jag och inte vet vad eller hur jag ska komma hem. Inga pengar fickan, vill inte låna mer av de få vänner jag har. Det var bara att knata och gå hem mot Molkom.
Efter en timmes traskande, skriver en från graninge, vad jag gör, och hur jag mår. Jag mår inget bra, har inga slantar och vill inte be om lift.
Det ringde på telefonen, och det var en mor på graninge som var i andra änden. Hon sa bara att hon kommer och hämtar mig.
Jag var trött i benen, fötterna, ont i kroppen, nervös att jag inte kan bo kvar på graninge utan jag får vara ute även om natten.
Det var en befrielse när hon kom. Det var skönt att få åka resten av vägen hem.

Jag satt utanför hennes uteplats en stund och vilade. Väl inne, var det att laga mat av det som var kvar hemma. Trött försökte jag se på tv, men jag flera gånger somna i fotöljen.
Det var bara att gå och lägga sig.
Men jag har ett uppdrag innan jag somnade.
Det var att läsa igenom det som en på bloggen har skrivit. Det var intersant, ilska, maktlöshet och lite skratt i mellan.
När jag läste det, kände jag att jag ville hjälpa, men att det går inte. Jag känner en skyldighet att hjälpa så mycke det bara går, men det var ett par år sedan och jag var inte med och såg det hela.
Det finns en person som jag inte förstår varför den inte skydda sitt barn på bästa möjliga sätt.
Jag är förälder, och har säkert gjort en massa fel, men att inte ingropa när ens barn far illa, var det som jag blev ilsken på.

Nu är jag så trött, men jag är också glag att jag blir tillfrågad att hjälpa till i jobbet på sola. Han och jag jobbar bra ihop, och vilka skämt han drar.
Ytterligare en glad dag på jobbet.

Kram alla bloggare...

Det har varit en del att göra. Jag har tankar om denna blogg, men att jag önskar att jag kunna skriva mer.
Jag fick ett samtal av en som jag litar på. Tidigare var det jobbigt att tro en del som ryktas om här på sola. Jag fick tillfällen att mer ingående veta var det som är på gång. Det var inte mig det handla om, men att jag med räddslan att ständigt komma på samtal och få tillrättavisad att det är inte rätt det som jag gör. Det jag frågar om är, vad gör jag för fel???
Det finns tjejer som jag pratar med och det känns att jag deras förtroende och inte den som angriper på dem. Men att varge dag späja och bara väntar på att det blir ett samtal.
Samtidigt även väntar på pengar från skatte kontoret som ska komma, men dröjer.

Jag fick ett långt samtal med den som jag litar på. Det var en del som jag har grubblat över, trott att jag var den som gör henne så illa, den räddslan som jag ständigt bär med mig, men ändå försöker att vara en super hjälte som inte gråter. Hon berättade sin verson på det hon uppfattar mig, med mina starka och svaga sidor som person.
Det var givande att få den stunden, men att jag har fler saker som jag skulle vilja fråga om.
Jag känner att jag har fått en bra dialog med henne, utan att vara påträngande. Att jag kan ställa de frågor som jag har bärt, utan att skämas eller att jag är missbildad i huvudet.
Som jag har sagt, att jag är avensjuk på de som jag inte har. Att jag måste finna mig i att det ska vara så för mig. Att alla ska inte ha det bra, att alla inte ska ha en hjärte vän, eller kompisar på fritid.
Detta tålamod, är jobbiga. Längtan och sökande, tar energi. Och den som bryr sig, blir tjänslorna så stora och kraftiga att jag blir rädd att den går sönder.

Jag hinner inte skriva så mycke som jag skulle vilja, men att jag ständigt tänker på bloggen och hur jag ska skriva av mig.

Kram alla bloggare. Jag kommer att skriva mer längre fram...

Det satt fem stycke i en bil. Den som körde såg att det var snart slut med bensin i bilen. bilfören fråga alla om någon har körkört. Alla fyra svara med ett "NEJ". Vad gör jag då sa bilfören, jag måste tanka bilen och jag kan värkligen inte tanka den. Kan någon tanka den, eller har någon gjort det tidigare? Alla fyra svarade, "NEJ" i kör. "Jag kör ändå till en mack".
Väl framme vi macken, kliver alla fem ur bilen, går runt bilen och letar efter bensin locket. "Ah", sa en av de fem. "den sitter på höger sida av bilen". Sagt och gjort, måste flytta billen rätt, så att det var lätt att tanka. "Men vad gör vi nu?", fråga den andre. "Och vilken sort ska bilen ha?", sa den tredje. "Ska det vara disel, eller bensin, eller Etnanol?" sa denfjärde. "Och hur ska vi göra för att få rätt och att det inte ska bli fel?". Den kanske expolderar här på macken, bara för att vi inte vet vad vi ska ha i bilen. Efter mycke fram och tillbaka, kom det en personal och hjälpte de fem att tanka bilen.

Så vad ni gör kära bloggare, fråga den som jobbar på macken hur man gör innan in tankar.

Jag satt och åt mat i dag, och får se en som jag tycke är läcker. Då kom rubriken "kärlek på jobet".
På en arbest plats här på sola, komme det många, det går många också.
Men en del fastnar jag för. Jag vill lära känna den kvinnan och varför inte ha lite kul med på fritiden.
Hitils är det magert med den saken, men jag strävar och försöker tills jag blir avspisad på plats. För det har hänt, och jag vill inte se personen. Men lika fullt hejar den och som om det inte hänt något. Men skit i det. En som jag har gott öga till. Hon är trevlig, söt, snäll i sätte i att prata på. Jag har flera gånger ta reda på om det jag känner, är det som hon utstrålar med kroppen. Men det är en till som sätter griller i huvudet på henne. Ett sätt att manupulera en annan mäniska.
Har svårt att få någon kontakt med den snygge kvinnan. Men i dag, var hon och skulle värma mat, och vi blev brevid vvarandra. Hon pratar med mig som vanligt, även om hon och en till bara hängt med varandra. Nu är jag sugen på att stötta på henne, men jag vet inte om hon ens vill prata med mig mer. Jag har letat över hela huset och hittar henne inte. Det är en dröm, Lennart. Vakna ur drömmen och skärp dig!!!

Hur det än blir eller vad nu jag ska skriva, så finns det en del som jag skulle vilja vara mer (vad skriver man) vän med en del.
Någon riktig het kärlek, har det inte vad jag har sett. eller så var jag så in i mig skälv, efter som jag blev utkastad för snart ett år sedan, att jag inte har uppfattat vad tutti nutti det är på sola.

Okej, det hånglas en del, men det är bara vackert. Ömma smekningar och kärleksfulla ögonkast mellan paren.
Det som jag går på är, att få kvinnorna till att rådna. Det är nog det gulligaste jag har sett. De blir röda i ansiktet och tittar ner och med en viskning " säg inte så, Jag rådnar" . Ni som har blivit utsatt av mig, ni är gullig när ni rådnar.

Jag har varit kär en gång på ett jobb. Det var länge sedan, och hon var den som jag föll för, och hon ville vara  ned mig och kärlek uppstog på verkstaddsgolvet. Vi var ett par i ett år, tror jag. Det blev ändringar i jobbet, och i vårat förhållandet, så vi skildes som vänne, hon flyttade långt ut i skogen. Det som grämer mig var, att vi tappade kontaktenn med varandra.
Det är så, när jag ung och oförstörd, inte fattade bättre.

Jag måste skriva om en bekännelse.
En kvinna var rörd och tacksam över det jag skrev till henne. Det jag hade läst och det jag försökte att på något vis hjälpa henne, var rent kännslomässig upprördhet.
Men i dag var hon här och berättade för mig, att det jag skrev om värmde och det betydde mer än en kram. 
Det var varma ord denna kvinna sagt till mig i dag.
Jag känner så mycke för henne, men jag ska inte säga det till någon (det är bara du som vet det).

Det som jag skulle vilja, men inte törs, att den jag tycker om, skulle få en kram varje dag som jag är här.

Det skadar inte med mer kärlek på jobbet. Tänk vad mycke man skulle hjälpa om det var mer kärlek på jobbet.
Vad många ensamma singlar som helt plötsligt blev ett par. Då kan kommunen ta in ytterligarre hundra personer til, och låta dem ha kärlek på jobbet.
Mottot är: Här på solareturen har vi olika orsaker på att vi är här. Det ska vara ett som ett vanlig arbetsplats, söka jobb, och ha en meningsfull syselsättning.

Så nu alla blogg vänner. Krama varandra och håll kärleken het, och var sams. 
Jag kommer mer en annan dag.
Lotusblobban.

Jag fick en chock av ett medelande som jag har läste. En vän som jag trodde att jag viste en del, men som har mycke mer som jag inte viste. Vad ska jag göra nu??? Jag kan gå fram och krama personen, men det var nog ingen god ide. Jag kan prat med den personen istället, nej , då är jag bara en plåga och ska veta mer och komma in i personens liv och historia, än vad jag vet. Vad ska jag göra då???
Det enda som är bäst är, att vara som vanligt. Att vara den som jag har varit förut. Men vad trist; Jag känner för att göra något, och hoppas att jag kan hjälpa mer på vägen och få komma vidare i livet.
Men jag ger upp.
Det får vara som jag var tidigare, som vanligt.
Men det chockar mig, att läsa det och att jag inte kan göra något för den personen. Jag hoppas att jävulen gör som personen ber om, och det riktigt ordentligt......................................

I morse, kom en vän och frågar med en förtvivlad röst, "ska du sluta här på sola". Jag blev snopen att få frågan så tidigt på morgonen. Jag vill inte sluta, jag ska begära att få vara kvar här istellet. Värkligheten har kommit i kapp mig, och jag klarar inte av att vara hemma en längre stund. Det finns dagar som jag klarar dagen bra, men det finns också dagar som jag inte vill göra något, men tvingar mig till att göra något ändå.
Den trettonde i denna månad, ska jag ha möte med af. Jag ska begära att lotta ska vara med på mötet. Vad som kommer att bli, vet jag inte, men hoppas att det blir något här på sola.
När helgen kommer, saknar jag vännerna som finns här. Och nu när kompisen frågar med en förtvivlad röst, fattar jag att jag betyder något för dem (det värmer), och jag kommer att sakna mina vänner mer, när jag inte är på sola.
Jag tycker det är så jobbigt att bjuda mig skälv till någons hem. Klampar och tränger mig på som en ångvält genom dörren och in.
"Jag trivs bäst på öppna lanskap", som lika gjärma kan vara "Jag trivs bäst på solareturen".

Jag har ingen lust att jobba i dag. Det är tungt och har mångaa tankar om allt och alla. Väntar bara på att få den kaffe och pratstund som var planerat, men jag vill inte störa och vara till besvär, bara för att jag ska ha det som var planerat.

Det som snurrar i mitt huvudär; vad som blir med mig i framtiden, jobbet, finns hon Mona-Lisa, eller kommer hon en dag och frågar bara.
Min syster tar mycke tid och kraft, för att jag saknar henne. Jag kanse ska hata henne bara för att vi inte fick växa upp som barn tillsammans. Det är inte syrrans fel, utan våra föräldrar som skilde oss i mellan.
Detta med när våra föräldrar en dag lämnar in, och vi ska ta hand om hemmet och tömma den på saker. Hatet, snikenheten, efter som jag inte bodde hemma, ska jag inte ha något. Inte ens en minnes sak.
Jag ska inte måla fan på väggen, och spekulera i vad det blir den dagen då föräldrarna en gång lämnar in. Nej jag ska njuta av att här på sola, finns det vänner som jag inte trodde fans och som tycker om mig.

Nu tar jag en fika, och sen vet jag inte vad som kommer att bli.
Var rädda om er bloggvänner.
Lotusblobban.

Jag har ett par dagar varit nere, prykiskt. När olika myndigheter har sina regler, är jag liten. Bara för att jag får a-kassa, får jag inte vara kvar här på sola. Men att jag söker försörgningsstöd, ska jag vara här. Jag trivs som fiskar (Pirraier) i vattnet, och vill inte vara här ifrån. Är det sjukt????

För mig har det varit en plats med sköna mäniskor, som alla har ett eller annat problem, men det säger vi inget om. Jag pinar och umgås inte som vanligt folk (tror jag), men det är en skön stämning här. Det som jag har märkt, att vill jag berätta varför jag har hamnat här, går det bra. Vill jag undvika vissa ämnen, är det inge som tar illa upp för det. Som jag har sagt till en del, att detta sola, är mitt andra hem. Jag är bara till Molkom och sover för sen kommer jag tillbaka igen.

Det finns en tjej som jag tycker mycke om. Hon har den rätta blicken och har lätt för att lysna och prata med. Hon har varit med om en del, men vi förstår varandra och kan prata med varandra obehindrat om allt. Det är synd att hon är upptagen, men jag vet att jag kommer aldrig att kunna ersätta mannen i hennes liv. Som ni förstår, bästa läsare, att jag kommer inte att sätta ut hennes namn här. Det kommer att skada henne bara. Hon är min i hemlighet och jag älsar henne som kvinna och vän...

För några dagar sedan, var jag till en butik. Lustens oas. Det var grejer det. Det var en del saker som jag skulle vilja prova på, men det kräver att man är två. Jag tror på pason, värme, ge och ta för att det ska bli det bästa i äventyset.
Det jag läser och hör på radio och tv, är bara våld, död och skräck. Filmmerna spyr ut våld, blod och skräck i sina filmer. Vill jag se en p-film (pilsner-film), är den så rå och hård, att det lika bra att se skräckis och njuta av det i stället. Jag går inte för varken skräck eller hårda p-filmer. Det är synd att det inte finns mjuka och varma filmer. Jo förästen, det gör det. Jag kommer inte på någon nu, men hittar jag en eller fler, så skriver jag om det här på bloggen.

Appro på värme och orättvisa! I söndags var jag ute på sandgrunds udden, och njöt av solen. Hade musik i öronen, solabåten kom förbi på älven och det var underbart. Det var skönt att bara sitta på en parkbänk och se folk gå omkring. Plötsligt kom en kvinna. Det var en sådan vacker kvinna att jag bara tittade på henne. Hom mötte mina ögon och vi kunde inte släppa blickarna från varandra. Det var en Mona-Lisa. Det var det sötaste jag har sett på länge. Hennes hund störde våra ögon kontakten. Den sprang omkring och luktade på allt. Och jag suktade efter henne, när hon bara plötsligt gick sin väg. En sådan kvinna lyckas man inte att fånga och ha hemme om kvällarna och helgerna.

Nej nu får det vara bra för denna gång. Många pussar och kramar till er.
Lotus blomman.